Ayshas pappa heter Jymy men kennelnamnet är Jekkupatterin Little Rascal. Han ägs av Tuula Sahiluoto och bor i Finland med sin matte.

Dom är aktiva inom bruks och tävlar och Jymy har blivit working amstaff nr 1 i Finland flera år i rad.

Jag är så himla glad över att ha en valp ur Smilla och Jymy kombon, Aysha är ju mkt positiv till att jobba och har en fin attityd tycker jag, sen har ju hon sina sidor såklart, men även solen har sina fläckar *ler*

Här kommer 2 bilder på Tuula och Jymy och bilderna är tagna av Miina Pulkkinen.

Jag är mycket imponerad av Tuulas fina arbete med Jymy och så långt dom kommit tillsammans, önskar innerligt att jag och Aysha en dag kommer få lika fin kontakt och kunna göra så mycket vi kan trots hennes armbågar.

Igår tillbringade vi dagen ute på landet jag och Richard Parker =) Tänkte att Aysha skulle få gräva lite, så jag satte mig på en sten och lät henne strosa runt. Hon gör sina rävskutt och gräver men så helt plötsligt när jag tittar på henne inser jag att hon rör sig annorlunda mot vad hon brukar. Ibland är det riktigt bra att vet hur ens hunds beteende mönster funkar.

Aysha gör sina rävhopp men nu helt plötsligt drar hon huvudet uppåt och bakåt som att hon försöker vejja från något, känner direkt att det där är ju knappast någon sork hon försöker vejja för. Jag är livrädd för ormar och helt plötsligt börjar en stor skylt med ORM på lysa i mitt huvud och jag försöker ta mig dit så fort som det går med ett knä som inte fungerar i hastigheter snabbare än typ noll km/h =) Jag hade dessutom valt att släppa linan och låta henne gå runt så hon var ju längre bort från mig än en lina.

Jag ropade på henne, men hon hade ju fullt upp med sin studs och vejj lek så när jag kom fram så drog jag henne bakåt där jag stod för att vara säker på att det hon eventuellt vejjade för inte kom emellan. Jag sätter henne och hon tittar på mig som att fy fasiken va trist du är som förstör. Jag går fram och kollar där hon hållt på, drar runt foten i gräset ordentligt och hålen hon höll på med, men såg inget så tänkte jaha, nu har Richard Parker hittat ett nytt sätt att jaga sork på. Så jag säger varsågod och hon går fram igen och DÅ ser jag ngt rör sig sådär riktigt äckligt när man är rädd för slingrande saker så jag handlar helt instinktivt och drar bort Aysha igen som är cool lugn och bara surar över att jag förstör hela tiden.

Jag sätter henne och går fram för att se vad det är för orm och hoppas innerligt att det är en snok, men inte då, det är en liten huggorm såklart. Tusen och åter tusen tankar rusar genom mitt huvud och jag känner hur paniken vill knacka på dörren, men jag stoppar det och håller mig lugn. Tar bort Aysha därifrån helt och försöker kolla igenom henne efter eventuella bett, men hittar inga.

Om hon inte blivit biten är det ett under så som hon lyckades hålla på med Mr Snake innan jag hann fram. Igår var hon trött, men det blir hon av värmen och såg annars inget konstigt på henne. Imorse när vi vaknade så var hon också som vanligt, men tycker att hon varit lite slö idag, men hon kan verkligen bli sådär av värmen så försöker stoppa alla skräcktankar på att hon blivit biten och så.

Något jag lärde mig med Tyra var att ingen ide att bli panikslagen, blev det många gånger med henne,men vad tjänar det till liksom? Gör varken nytta för mig eller hunden, Aysha blir ju inte mindre biten om jag tänker kaostankar.

Hur som så ska jag försöka träna lite apport och hakan i backen med Aysha om ett tag för att se om hon fortfarande är slö. Är det någon gång hon inte är slö så är det vid träning, hon älskar att jobba.

Förresten så finns nu radioklippet uppe på Radio1 där jag frågar Fredrik Steen om Ayshas jaktgalenhet, vi kommer in efter ca 32 minuter i programmet =)

Hoppas ni alla har det bra i vår värmen!

Jag har döpt om Aysha till Richard Parker sen jag såg filmen Life Of Pi, en väldigt fin film tyckte jag och Aysha påminner så om tiger som heter Richard Parker, och jag blir lika full i skratt varje gång jag säger hela det namnet till Aysha och hon vrider på huvudet sådär sött som att vad håller jag på med egentligen *skrattar* Skämt å sido, klart hon inte heter det, men kul att kalla henne för det med tanke på hennes reaktion.

Något vi upptäckt här hemma är att hon reagerar också på ordet Kok-ko, undrar om det påminner om något italienskt ord? Hur som så tittar hon nyfiket på oss när vi säger det, var husse som sa det första gången och hon blev så glad när han sa det =)

Jag har ju tänkt och tänkt och tänkt på det här problemet med att Aysha knappt går att ha lös och bara vill jaga/spåra hela tiden och blir helt okontaktbar, så igår när jag satt och lyssnade på Radio1 mellan kl. 19-20 då Fredrik Steen har sin programtid live så tänkte jag att äh jag provar att ringa in, och var faktiskt säker på att inte komma fram.

Helt plötsligt säger en mansröst, "Hallå, vem pratar jag med" och jag blev helt stum kändes det som och nervositeten gick upp till max och lite till och nu i efterhand minns jag knappt vad jag sagt *skrattar* Får lyssna på det när det kommer upp så man kan höra reprisen via appen eller datorn.

Jag vet att jag iallafall frågade om hur jag ska jobba på problemet med att hon jagar, han fråga om hon fått göra det någon gång, vilket hon har, i närmare 1 år, och på ett sätt var det skönt att höra honom säga att det det är ett problem han har stor respekt för och att det inte är så himla lätt att lösa, men ändå kom han med bra råd, råd som jag ALDRIG tidigare hört talas om. Det är det här som gör en hundkunnig person bra tycker jag, när man kan komma med olika råd och tips och inte alltid går på samma linje hela tiden.

Han tipsade om att jag ska bli själva jakttillgången, jag ska sätta siktet på en björk till exempel och sen se ut som att jag hittat något och sen göra en rusning rakt ut i skogen för att fånga Ayshas uppmärksamhet och på så vis visa henne att jag har förmågan att jaga och som jag uppfattade det kommer hon förhoppningsvis efter mycket träning hålla fokus på mig för att få jaga än att jaga själv.

Han kom även med tips om att jaga på vilt i den bemärkelsen att titta men inte röra och det kan jag ju göra på hjorten i hägnet så det är ju guldtillfälle så fort dom släpper ner hjorten dit där den angränsar till marken vi är på, och jag har även för mig att när hon sett viltet ska jag liksom också börja jaga åt andra hållet på något mer högintressant =)

Sen var det även en bra övning med bollar, ska ha två bollar, den hon helst vill ha ska jag berömma att ja jag ser att du vill ha den, men du får ta den här andra bollen för den är bättre, båda bollarna ska ligga på marken.

Jag har nu fått helt nytt sätt att hantera detta problem och ser mycket positivt på det hela =)

Jag påtalade att jag fått tipset av många att viltspåra, men att jag upplevt det bara bli värre och han höll med där, att det inte är optimalt.

Flera jag tagit upp detta problem med har sagt att det där går att lösa som det vore det lättaste i världen och jag har försökt och försökt och försökt, och börjat tänka att jösses vad fel jag måste göra, så det var en stor lättnad att höra Fredrik säga att det inte alls är något som görs i en handvändning utan krävs mkt jobb om det ens då går att fixa.

Tusen tack Fredrik Steen för hjälpen, den är verkligen ovärderlig!

Obs! För er som hoppas på ett youtube klipp på min björkjakt kan GLÖMMA det *gapskrattar*

Ja tiden den går och inte mycket händer, jag har återhämtat mig efter förra måndagens bakslag, så nu är jag liksom detsamma som jag var innan. Ringde ortopeden imorse och fick en tid bokad för knät, jag kan ju inte belasta knät och vrider jag det lite på fel sätt så viker sig benet. Sätter jag foten helt rakt ner så funkar det relativt bra att gå, men minsta lilla ojämnhet gör det rejält ont.

Hoppas att medicin kommer kalla mig den här veckan så bollen blir i rullning så jag kan komma någonvart och inte bara stå kvar här på ruta ett.

Har försökt vara lite ute på landet och få frisk luft, bra med långlina så Aysha fått springa lite och skaren bär så det är ju bra, men hon söker sig ändå till de få platser som är snöfria, helt galet det är 2 april och så mkt snö kvar, kan den inte försvinna nu och allt torkar upp sådär fint och vitsipporna kan börja titta fram. Åh vill verkligen ha såndär riktig vår nu.

Inte min grej att gå sjukskriven, men ibland får man liksom bara köpa läget, alternativen haglar inte direkt just nu till något annat.

Haft lite funderingar på att låta detta vara hundblogg och kanske starta en egen blogg, men vet inte, blir ju lite halvjobbigt att ha flera bloggar att hålla på med, men denna känns ju som Tyras och Ayshas och hunderi överlag. Fast måste säga att ibland är det skönt att skriva av sig, aja får se hur jag gör =)

Här kommer två bilder på min tös, var ju länge sen jag la upp bilder på henne, så här kommer färska bilder, är faktiskt nöjd över att hon inte gått och blivit krallig nu när hon inte får någon motion eller aktivering.

Läkaren sa, trappa ut magmedicinen, vilket jag gjorde, och vips så spenderade jag dagen igår på akuten då jag blev så kraftigt försämrad fort och jag har ju inga kraftdepåer att ta av så jag gick liksom i botten på en gång. Tog mig till akuten, försökte fixa hemma så Aysha skulle ha det bra tills husse kom hem eftersom jag inte visste om jag skulle bli kvar eller inte. Den paniken hatar jag nog mest just nu faktiskt, att jag kan bli sådär jätte dålig pang och om inte husse är hemma då, ja det löser sig ju såklart på ett eller annat sätt, men det blir en stress, för är det någon som betalar ett högt pris just nu så är det Aysha. Jag försöker döva det dåliga samvetet när hon nu under lång tid ej fått den aktivering som hon behöver. Hon är snäll, anpassar sig, men märker givetvis ute att hon är understimulerad, allt är av intresse även osynliga saker för tänk om det kanske händer något därborta bara jag tittar tillräckligt länge.

Det positiva med att jag blev så dålig och åkte in var att tydligen dök mitt provsvar upp från min tarm som dom tagit, och en läkare som inte ens hade hand om mig på akuten då gick förbi och meddelade det. Han hade mig gången innan när jag var tvungen att åka in pga problem, det kallar jag bra läkare som visar sådant intresse. Så det bra var att han förmedlade att enligt dom provsvaren var min tarm frisk??!!!! Fast som han sa det är ett stort frågetecken då allt visar och de ser ju att jag är dålig och läkaren som gjorde undersökningen och tog proverna konstaterade där och då för att han såg med egna ögon genom kamera att det såg allt annat än bra ut.

Och sen är det ju såhär att om allt vore som det skulle, skulle jag inte behöva de medicinerna jag inte klarar mig utan vid tillfället. Så i 4 veckor har allt stått still och nu slussas jag vidare från kirurigen till medicin, men tanken är att jag ska till specialist direkt och jag hoppas inte det tar för lång tid.

Många är så snälla och rara och undrar om jag inte är bättre snart, men saken är den att jag kommer inte kunna bli bättre förrän dom konstaterat vad som är fel och dessutom satt in behandling för det. Så tills dess går dagarna och jag försöker bara se positivt på allt, men det här att vara still och inte göra något är inte min grej.

Jag har vissa dagar som jag kan tycka känna mig lite piggare och orka lite mer, men då är jag garanterat dålig dagen efter och blir liggandes en hel dag pga att jag inte har någon ork och så vidare. Problemet är ju att jag gått så länge, 1.5 år med mina problem och försökt lösa det på egen hand, och innan det brakade ihop helt och jag blev inlagd hade jag knappt ätit något de närmsta 4 veckorna innan och om jag åt något så var det typ fil eller någon snabbt att värma i micron som skulle gå fort. Jag kände ju hur trött jag var, inte konstigt alls, med tanke på hur jag levde och dessutom utan att jag visste det hade det här i min mage. Men när jag inte äter mår min mage bäst, så till slut för att kunna fixa vardagen var det ju där och då en praktiskt lösning, ibland är man bra idiot alltså *suck*

Det som dock är väldigt positivt i allt det här är att det fått upp ögonen på mig, sköter kosten exemplariskt, äter till och med äcklig havregrynsgröt varje morgon och börjat äta mer protein vilket jag inte ätit tidigare. Jag hoppas att mitt knä blir bra snart så när väl orken börjar komma tillbaka och dom hittat felet och kan bota mig så kan jag börja röra på mig, så då hoppas jag att denna Camilla är tack och godbai och en något hälsosammare Camilla tar plats och utrymme. Så det är positivt, jag har redan gått ner i vikt litegrann så det är ju på rätt väg =)

Man kan tycka att jag borde iallafall orka umgås osv, men det tar på krafterna bara det, önskar det gick att förklara bättre, men tyvärr går det inte. Eftersom jag gått så länge så har som sagt kroppen inga depåer att ta av i energi och eftersom jag fick detta bakslag och förlorade så mkt på det i kraft, tar det nog några dagar till innan jag känner mig något i balans igen. Hoppas innerligt dom hör av sig nästa vecka om en tid och det viktigaste av allt, hittar felet.

Är knät inte bra så får jag ringa ortopeden nästa vecka så får dom göra något åt det, funkar ju inte att ha det såhär, husläkaren tror ju som sagt det är menisken och ja, något är ju fel eftersom jag inte kan gå och har ont.

Äh hatar sånna här jäkla gnällo inlägg, känns som man bara beklagar sig, men på samma gång så är det skönt att skriva av sig.

Men jag hoppas innerligt att jag blir bättre så jag kan återgå till det jag skulle viga det här året åt, tävla med Aysha och ställa ut henne, nu ligger ALLT på is till och med hennes välmående. Alltså hon far ju inte illa på det viset, men det är mitt samvete som sätter stopp och jag känner att det är inte snällt mot en sån aktiv hund att inte få utlopp för sin energi.

Dessutom blir jag orolig för hennes armbågar, hur dom tar dessa korta rundor och det vi gör, hon förlorar ju garanterat muskelmassa. Fast än så länge har hon inte gått upp så mkt i vikt, försöker vara noga med det.

Nä en dag kommer det vända och jag hoppas det blir snart, så jag iallafall orkar röra på mig och kan börja jobba igen och bli som folk igen.

Slänger in en låt jag tycker är bra, alla har vi olika öden, gäller bara att försöka se det positiva och inte ge sig, bara kämpa på <3

Jag har ju lyckats, dock väldigt barnsligt iof, men hur som så den 21 feb gjorde jag illa knät som fortfarande gör jätte ont, haltar som en gammal fossil när jag ska ta mig fram. Det var på torsdagen, på söndagen samma vecka blev jag dålig på natten mot måndag, var dålig hela måndagen och tisdag morgon insåg jag att det går inte längre så då ringde jag och åkte in till akuten.

Där konstaterar man att alla mina värden är jätte dåliga, man har tydligen olika salter och så vidare och näring i kroppen och allt låg på botten. Var en som sa att de värdena jag kom in med finns det människor som är ännu svagare som har dött av. Då förstod jag att man inte ska gå och dra med saker för länge utan söka hjälp och inte vara så envis och tänka att det ordnar sig. Jag har alltså hållit på med mina problem i 1.5 år minst, så det som hände var att nu kollapsade min kropp, jag blev inlagd, man gjorde undersökningar och tog prover. Proverna som togs tar det 2-6 veckor innan svaren kommer och innan dom kan börja behandla mig på riktigt. Som det är nu understöd behandlar dom bara det onda jag har, men det hjälper sådär.

Jag röntgade ju mitt knä då på den där torsdagen när jag gjorde illa det och inga skelettdelar ska vara skadade, men fick tid till sjukgymanst. Jag har varit hos gymnasten som säger att jag ska styrketräna och funkar inte det kan det vara läge att röntga för att se om minisken gått. Jag kan ju tycka att den röntgen görs först med tanke på hur jäkla ont jag har. Hur som så kan jag inte börja med någon styrketräning pga detta andra jag har problem med och väntar på provsvar för. Så med andra ord står ALLT still och jag mår bara dåligt för eftersom dom inte kunnat behandla det riktiga problemet har jag inte blivit bättre utan tiden bara går.

Inatt när jag vaknade hade jag svullnat upp under höger öga, inte konstigt jag tyckte det var konstigt med synen. När jag vaknade sen såg jag att svullnaden på höger öga gått ner lite men istället blev jag svullen över båda ögonen, typ lite kattliknande utseende. Min mottagning hade telefontiden gått ut på så jag var tvungen att ringa 1177 för dom vill att jag återkopplar vid någon förändring. Hon i telefonen tror det beror på mitt problem jag har, att jag haft problem igen och kroppen ej kunnat ta upp salter och näring igen och då är det tydligen vanligt att man kan svullna i ansiktet. Aja, jag kan väl känna någonstans att räcker det inte med att jag haltar som en galning och har det här andra som gör att jag är slut och orkar knappt något och sen behöva gå runt och vara svullen, vill inte det, men jag inser ju att jag inte har så mycket val. Önskar bara att proverna kunde dyka upp nu så jag kan börja få behandling så jag blir bättre, för i dagsläget orkar jag inte gå längre än en kort stund och sen kan jag sova i timmar. Jag kan ju givetvis puscha mig till mer, men det ger starka konsekvenser och jag blir sämre och knät strejkar rejält.

Jag är ju beodrad att vara noga med vad jag äter och ska dricka ordentligt med vatten och sen mkt vila, vila vila. Jag är verkligen jätte dålig på att just vila så någonstans inbillar jag mig att jag har ont i knät pga att det ska hejda mig, kan låta lite sjukt kanske men just nu känns allt det här bara sjukt. Man har konstaterat att mina tarmar mår jätte dåligt, men allt ligger på is tills provsvaren kommer från alla biopsier dom tagit.

Jag är så som person som gillar att göra saker, inte min grej att vara still såhär och Aysha tycker jag är ur tråkig, men snacka om att hon har rejäl passivitets träning och lära sig att kunna ta det lugnt ;)

Önskar det inte var så halt ute, det gör det hela med hältan knappast bättre, främst inte när hon får lite fnatt och vill rejsa, ingen bra kombo =)

Pratade med ortopeden angående att det känns konstigt att man enligt sjukgymnast tycker jag ska lägga mig i en benpress med ett knä som jag inte kan belasta alls emellanåt, hon sa att om det är mjukdelar osv så brukar smärtan minska efter ca 4 veckor, så har det inte blivit bättre alls efter 4 veckor skulle jag höra av mig igen så får vi se om dom kollar med röntgen om det är minisken som rykt. Min husläkare är säker på att det är det utifrån det jag beskrev och min mamma har opererat minisken och haft exakt samma symptom. Nu ska man ju inte sätta egna diagnoser, men jag har svårt att se att det här knät blir bra av benpress övningar, fast tror dock att träning är bra och om det nu skulle hjälpa sen när jag får och kan börja med styrketräning och jag skulle bli bra i knät vore det ju guld. Men vi får se hur det går, sorry för detta gnäll sms, men just nu känns det inte så värst roligt. Att 3 veckor gått och tanken på att kanske 3 veckor till kan passera innan svaren kommer känns inte så uppmuntrande. Jag försöker hålla igång, men de senaste dagarna har jag inte orkat knappt det. Just nu önskar jag att jag inte hade trappor att gå i ner och upp varje gång jag ska ut, för trappor gör riktigt ont i knät.

Eftersom jag haft problem under lång tid att ta upp näring och dessa salter har gjort att jag har svårt att minnas och just nu glömmer jag lätt, så är jag lite vimsig så vet ni varför och skulle jag säga samma saker igen så säg bara stopp det har du redan berättat.

Var till apoteket idag och köpte ett benskydd som ska passa och hittills känns det bra och jag hoppas det hjälper när jag ska ut med Aysha. Många skulle nog tycka att jag inte borde ha henne alls nu utan bara ligga i sängen, men jag inbillar mig ändå att det är bra att komma ut, dock korta stunder några gånger om dagen så hon får blir rastad ordentligt. Sen sover jag mestadels under dagarna och Aysha likaså, nu förmänskligar jag säkert, men någonstans känns det som att hon förstår att jag inte mår bra och därav visar så mycket hänsyn, förutom när spunken tar över emellanåt när vi är ute.

Hade jag inte min sambo och om detta skulle bli en långvarig historia vilket jag önskar och hoppas att det inte blir, vet jag inte hur jag skulle göra, så förstår dom som ej kan ha sina hundar kvar pga sjukdom. Men nu är läget just nu inte så, utan jag klarar att gå ut med Aysha de gånger hon behöver för att rastas och jag tror även att det hjälper mig att inte fastna i det där mörka träsket man kan fastna i om man går hemma hela dagarna och inte kan göra något. Så på det viset tror jag att det gör mig gott att ha Aysha hemma hos mig. Men när det verkligen krävs och det funkar praktiskt tar min sambo henne och det är jag tacksam för. Dessutom tog ju uppfödaren med familj hand om Aysha en hel vecka i början och det var ju guld värt.

Nu tror jag att jag gnällt färdigt =) Nä, men kände att bloggen varit tyst länge nu och vill förklara för er som följer mig vad som händer eller inte händer, beror på hur man ser det. Kommer kanske vara så att jag kommer vara lite personlig i bloggen ett tag för att det är skönt att skriva av sig, så det kanske inte bara kommer handla om hund utan lite om mig med.

Jag har inte riktigt tid med att vara sjuk just nu, vill ju jobba och tävlings säsongen för både utställning och rallyn är ju på gång nu. Om jag ska vara ärlig så utställningen kan jag stå ut med att jag kanske missar, men när det kommer till rallyn vill jag inte förlora de tävlingar jag tänkt tävla. Får se om jag e något bättre tills det är dags för nästa tävling. Jag måste försöka träna lite också sen när jag klarar av det, eftersom jag har svårt att fokusera så är det lite taskig kombo att träna hund samtidigt.

Hur som så första fokus ligger på att jag ska bli bra, men snälla håll tummarna att provsvaren kommer snart så dom kan börja behandla vad det nu är jag har, men som får mig att vara så sjuk, fast jag tror jag fortfarande inte riktigt vill inse att jag är rätt så risig. Tror det är bättre att fokusera på det positiva, att för varje dag som går närmar vi oss provsvaren även om det skulle ta 6veckor, för nu har jag tagit mig igenom 3 av de 6 =)

Tack också förresten alla för att ni grattade mig på min födelsedag i söndags, det värmde, orkade inte göra så mycket, men umgicks med sambo och Aysha och hade en bra dag, fast jag sov en hel del.

Tack till alla ni runt om mig som står ut med mig just nu, tack för allt stöd och för att ni finns där, det betyder mycket för mig!

Sköt om er och var rädda om er och tänk på att lev för dagen och ta hand om er och varandra, man vet aldrig vad livet har uttstakat för en. Detta ser jag som en prövning och jag ska ta mig igenom den, önskar bara det gick lite fortare så jag kunde orka igen och inte bara sova och få börja jobba igen och sen vara ute på tävlingsplanerna som planerat.

Aja, nog med gnället nu, tack som sagt alla ni fina människor som finns där för mig just nu när jag behöver det som mest!

Imorgon är det utställning i Strängnäs och Maria ( Ayshas uppfödare ) ska ställa henne i Öppenklass, jag hoppas såklart det går riktigt bra så håll tummarna för min fina lilla säl =)

Efter det är det dags att hon kommer hem efter en veckas lyx semester ifrån gnällig och knackig matte. Jag mår fortfarande väldigt dåligt, har ingen ork alls, men tar en dag i taget och vilar, tur det finns klicker och att man kan träna mycket huvud inne för ute kommer jag nog inte kunna vara så mycket den närmsta veckan iallafall. Hoppas energin ska komma tillbaka, fast å andra sidan är man sjuk så är man, fast jag har alltid varit sådan att jag har svårt att ta det, jag är alltid på g och ogillar att bara inte göra något, vill ju träna hund, vill ju tävla rallylydnad, är ju laddad mer än någonsin =)

Det är väl något man får se allt detta med positiva glasögon att jag fått tillbaka motivationen att träna och tävla, men nu måste jag bli frisk också så jag kan och orkar träna och tävla. Fast det är ju 2-6 veckors vänte tid på mina provsvar, nästa vecka på onsdag ska dom undersöka mitt knä mer, ska till en sjukgymnast, läkaren idag trodde utefter hur jag beskrev det att minisken liksom gett upp och då krävs det tydligen operation men i dagsläget klarar min kropp inte av det tydligen. Jag har lite svårt att acceptera att jag är så sjuk som jag tydligen är, men tar en dag i taget och är jag vimsig är det pga att mina värden varit dåliga under allt för lång tid och det tar lång tid att återhämta sig. Så ha lite överseende om ni möter mig och jag ser ut som något zombieliknande och verkar lite allmänt frånvarande, det är för att jag är slut som sagt, men vi jobbar på det och det kommer ordna sig, jag är ingen quitter.

Hur som ska det bli skönt att få hem tösen imorgon, fast jag vet att hon haft det bäst hos Maria och Luigi, så har jag saknat och töntigt smsat stackars Maria varje kväll att hon måste pussa Aysha godnatt och säga att jag älskar henne. Tror jag under den här tiden även insett hur mycket denna hund betyder för mig och hur nära hon kommit mig fast jag inte insett det. Aysha är speciell på många sätt och vis, hon älskar allt och alla och vill vara till lags, men hennes riktiga sidor visar hon inte riktigt förrän hon känner förtroende för personen det gäller.

Fast känns bra att hon varit snäll hos Maria och skött sig hyffsat och inte haft sönder något, hon har ju en förkänsla att vilja designa om hem *skratt*

Åh håll tummarna för min tjej imorgon runt 11 tiden, vore så roligt att få ett cert fast jag är tacksam bara hon får excellent =)

Nu ska jag stänga ner och sova så jag orkar upp imorgon =) Hoppas jag hittar dit också, förstår inte riktigt var det är men har fått vägbeskrivning av Sussi som har kennel för Border Terrier och också ska ställa hundar imorgon så vi håller tummarna för dom med <3

Hoppas ni alla har det bra och får en fin helg och ta hand om varandra, ödsla inte onödig energi på människor som inte är värd den =)

Här kommer lite träningsklipp som jag äntligen fått upp från när vi hyrde den fina Aha-hallen som är en träningshall men utan uppvärmning men allt finns på plats så det är så smidigt.

Här kommer klippen: