Läkaren sa, trappa ut magmedicinen, vilket jag gjorde, och vips så spenderade jag dagen igår på akuten då jag blev så kraftigt försämrad fort och jag har ju inga kraftdepåer att ta av så jag gick liksom i botten på en gång. Tog mig till akuten, försökte fixa hemma så Aysha skulle ha det bra tills husse kom hem eftersom jag inte visste om jag skulle bli kvar eller inte. Den paniken hatar jag nog mest just nu faktiskt, att jag kan bli sådär jätte dålig pang och om inte husse är hemma då, ja det löser sig ju såklart på ett eller annat sätt, men det blir en stress, för är det någon som betalar ett högt pris just nu så är det Aysha. Jag försöker döva det dåliga samvetet när hon nu under lång tid ej fått den aktivering som hon behöver. Hon är snäll, anpassar sig, men märker givetvis ute att hon är understimulerad, allt är av intresse även osynliga saker för tänk om det kanske händer något därborta bara jag tittar tillräckligt länge.

Det positiva med att jag blev så dålig och åkte in var att tydligen dök mitt provsvar upp från min tarm som dom tagit, och en läkare som inte ens hade hand om mig på akuten då gick förbi och meddelade det. Han hade mig gången innan när jag var tvungen att åka in pga problem, det kallar jag bra läkare som visar sådant intresse. Så det bra var att han förmedlade att enligt dom provsvaren var min tarm frisk??!!!! Fast som han sa det är ett stort frågetecken då allt visar och de ser ju att jag är dålig och läkaren som gjorde undersökningen och tog proverna konstaterade där och då för att han såg med egna ögon genom kamera att det såg allt annat än bra ut.

Och sen är det ju såhär att om allt vore som det skulle, skulle jag inte behöva de medicinerna jag inte klarar mig utan vid tillfället. Så i 4 veckor har allt stått still och nu slussas jag vidare från kirurigen till medicin, men tanken är att jag ska till specialist direkt och jag hoppas inte det tar för lång tid.

Många är så snälla och rara och undrar om jag inte är bättre snart, men saken är den att jag kommer inte kunna bli bättre förrän dom konstaterat vad som är fel och dessutom satt in behandling för det. Så tills dess går dagarna och jag försöker bara se positivt på allt, men det här att vara still och inte göra något är inte min grej.

Jag har vissa dagar som jag kan tycka känna mig lite piggare och orka lite mer, men då är jag garanterat dålig dagen efter och blir liggandes en hel dag pga att jag inte har någon ork och så vidare. Problemet är ju att jag gått så länge, 1.5 år med mina problem och försökt lösa det på egen hand, och innan det brakade ihop helt och jag blev inlagd hade jag knappt ätit något de närmsta 4 veckorna innan och om jag åt något så var det typ fil eller någon snabbt att värma i micron som skulle gå fort. Jag kände ju hur trött jag var, inte konstigt alls, med tanke på hur jag levde och dessutom utan att jag visste det hade det här i min mage. Men när jag inte äter mår min mage bäst, så till slut för att kunna fixa vardagen var det ju där och då en praktiskt lösning, ibland är man bra idiot alltså *suck*

Det som dock är väldigt positivt i allt det här är att det fått upp ögonen på mig, sköter kosten exemplariskt, äter till och med äcklig havregrynsgröt varje morgon och börjat äta mer protein vilket jag inte ätit tidigare. Jag hoppas att mitt knä blir bra snart så när väl orken börjar komma tillbaka och dom hittat felet och kan bota mig så kan jag börja röra på mig, så då hoppas jag att denna Camilla är tack och godbai och en något hälsosammare Camilla tar plats och utrymme. Så det är positivt, jag har redan gått ner i vikt litegrann så det är ju på rätt väg =)

Man kan tycka att jag borde iallafall orka umgås osv, men det tar på krafterna bara det, önskar det gick att förklara bättre, men tyvärr går det inte. Eftersom jag gått så länge så har som sagt kroppen inga depåer att ta av i energi och eftersom jag fick detta bakslag och förlorade så mkt på det i kraft, tar det nog några dagar till innan jag känner mig något i balans igen. Hoppas innerligt dom hör av sig nästa vecka om en tid och det viktigaste av allt, hittar felet.

Är knät inte bra så får jag ringa ortopeden nästa vecka så får dom göra något åt det, funkar ju inte att ha det såhär, husläkaren tror ju som sagt det är menisken och ja, något är ju fel eftersom jag inte kan gå och har ont.

Äh hatar sånna här jäkla gnällo inlägg, känns som man bara beklagar sig, men på samma gång så är det skönt att skriva av sig.

Men jag hoppas innerligt att jag blir bättre så jag kan återgå till det jag skulle viga det här året åt, tävla med Aysha och ställa ut henne, nu ligger ALLT på is till och med hennes välmående. Alltså hon far ju inte illa på det viset, men det är mitt samvete som sätter stopp och jag känner att det är inte snällt mot en sån aktiv hund att inte få utlopp för sin energi.

Dessutom blir jag orolig för hennes armbågar, hur dom tar dessa korta rundor och det vi gör, hon förlorar ju garanterat muskelmassa. Fast än så länge har hon inte gått upp så mkt i vikt, försöker vara noga med det.

Nä en dag kommer det vända och jag hoppas det blir snart, så jag iallafall orkar röra på mig och kan börja jobba igen och bli som folk igen.

Slänger in en låt jag tycker är bra, alla har vi olika öden, gäller bara att försöka se det positiva och inte ge sig, bara kämpa på <3