Om jag ändå kunde ta bort min sambos smärta och sorg skulle jag göra det. Igår när vi satt och tittade på kort och en bild på Tyra dök upp, brast han ut i gråt och det gjorde så ont i mig att se honom så ledsen. Vi pratade en lång stund och det enda vi egentligen kom fram till var nog att det här kommer ta lång tid och att sorgen är tung att bära.

Jag har i ärlighetens namn inte sett min sambo så ledsen förut. Visst tog det honom hårt när Varga vandrade vidare, men inte på samma sätt som med Tyra. Vi har ju ändå tillbringat 9 år tillsammans och gått igenom olika svårigheter ihop, men den här sorgen är den största och jag har aldrig sett honom fälla så många tårar som han gjort nu och jag önskar att han slapp känna det han gör, vill inte se honom ledsen, men förstår hans sorg och tror det är viktigt att ge utrymmer för den.

Han har även inte spenderat så mycket tid hemma, bara nån dag då och då, han har ju haft turen att jobba en hel del, men jag har verkligen kännt att jag saknat honom hemma och att han inte riktigt velat komma hem. Igår fick jag svaren på den känslan. Han berättar att han hatar lägenheten för den gör för ont och varje gång han kommer hem och går upp i trappen så tror han att en vit liten tjej ska möta honom glatt och plocka upp något i munnen som hon alltid gjorde och malligt gå fram och tillbaka stolt och för att sen få stångas med honom när han alltid efter att ha tagit bort skorna satte sig på golvet och busade med henne. Han tycker att det gör så ont att vara i lägenheten utan hennes närvaro och jag förstår honom.

Han tyckte det var lite lättare att komma hem när Rhino var här, absolut inte samma sak, men ändå en Rhino som mötte honom i dörren glatt.

När vi känner såhär båda två, så kan jag bli rädd inför tanken på en ny hund, det är alltid jobbigt och hjärtekrossande att förlora sin fyrbenta vän, men de band vi har till Tyra är något annat och jag vet ärligt talat inte om jag orkar gå igenom det igen.

Nu låter det som att vi inte alls hade problem när Varga gick bort, men självklart var det en stor sorg att bearbeta också, men vi pratade om det igår också. Varga var en donna som var mer självständig på det viset att hon hade inga problem att dra en sväng i skogen på 30 minuter helt själv och försvann vi så var det ingen big deal för henne, men var vi där i närheten var det trevligt. Hon var heller ingen hund som ville ha massa närhet, gillade klappar och kel, men föredrog hellre att sträcka ut på golvet än att komma och vara nära. Alla hundar är ju olika, men jag tror att vår sorg är så annorlunda med Tyra för att hon behövde närhet, hon visade tydligt om det var någon dag hon inte fått så mycket närhet, då nästan tog hon vilket litet tillfälle som bara fanns för att få närhet. Om det så bara gällde att få sitta på ens fot en stund så gjorde det henne gott. Hon ville ofta sitta på ens fot och sen luta hela ryggen mot ens ben, så hon fick närheten.

Men där hon trivdes som bäst var att ligga på mitt bröst och titta på mig med sina bruna ögon och dra en stor suck och sen somna in, sen låg hon så tills det var dags att sova, då fick man alltid lyfta på täcket så hon kom in under och kunde lägga sig raklång längs hela ens sida så hon hela tiden hade kontakt med ens kropp. Och på mornarna valde hon alltid att lägga sig med huvudet på min huvudkudde, borrade in nosen i min nacke och snosade sådär härligt.

Vi började till slut skratta igår mot slutet när vi suttit och pratat en stund, när Ronnie berätta om det härliga minnet han har *skrattar* Ronnie ligger och sover och det har blivit morgon, jag jobbar så är inte hemma. Tyra tycker att det är dags att husse ska ta och vakna, men lyckas inte riktigt väcka honom. Till slut hoppar hon ner från sängen och går runt till hans sida och pussar honom i hela ansiktet och Ronnie vaknar upp av en konstig känsla och när han väl är vaken inser han att han haft ett stycke hundtunga i sin mun *gapskrattar* eftersom han sov med öppen mun. Det fick honom att vakna och där stod en vit lite japanflagga och såg lycklig ut över att lyckats väcka husse =)

Vi saknar verkligen våran Palomma Janca, Japan flagga, Vit piraya, ja hon har många namn våran älskade lilla Tyra. Vi får ta en dag i taget, men det känns så skönt att vi har stödet i varandra.

  Tyra tyckte att båten var en otäck varelse till en början, men efter att husse envisats med att ta med henne så började hon njuta istället och tycka åka båt var härligt istället <3 Tyra har åkt båt mer än vad jag har, för jag var på hennes linje, båtar är inte alls roligt att åka =)   Tyra myser med husse, så typiskt henne att se till att få gosa och närhet så fort det bara gick =) Måste sett roligt ut när vi kom, ingen har flytväst utom hunden, hon var ju dyrbar last så klart hon skulle ha flytväst <3   Tyra som man minns henne, alltid på språng och på nya äventyr =)   Så otroligt vackra ögon! Det här halsbandet kan jag än idag ångra att jag kastade, har inte hittat det någonstans och jag har letat i flera städer!   Våran vackra japan flagga =)    

  Mattes älskade hjärta!   Hon hade en förmåga att le med hela ansiktet och i full fart samtidigt såklart.   Älskade lilla Tyra!