Jag har ju lyckats, dock väldigt barnsligt iof, men hur som så den 21 feb gjorde jag illa knät som fortfarande gör jätte ont, haltar som en gammal fossil när jag ska ta mig fram. Det var på torsdagen, på söndagen samma vecka blev jag dålig på natten mot måndag, var dålig hela måndagen och tisdag morgon insåg jag att det går inte längre så då ringde jag och åkte in till akuten.

Där konstaterar man att alla mina värden är jätte dåliga, man har tydligen olika salter och så vidare och näring i kroppen och allt låg på botten. Var en som sa att de värdena jag kom in med finns det människor som är ännu svagare som har dött av. Då förstod jag att man inte ska gå och dra med saker för länge utan söka hjälp och inte vara så envis och tänka att det ordnar sig. Jag har alltså hållit på med mina problem i 1.5 år minst, så det som hände var att nu kollapsade min kropp, jag blev inlagd, man gjorde undersökningar och tog prover. Proverna som togs tar det 2-6 veckor innan svaren kommer och innan dom kan börja behandla mig på riktigt. Som det är nu understöd behandlar dom bara det onda jag har, men det hjälper sådär.

Jag röntgade ju mitt knä då på den där torsdagen när jag gjorde illa det och inga skelettdelar ska vara skadade, men fick tid till sjukgymanst. Jag har varit hos gymnasten som säger att jag ska styrketräna och funkar inte det kan det vara läge att röntga för att se om minisken gått. Jag kan ju tycka att den röntgen görs först med tanke på hur jäkla ont jag har. Hur som så kan jag inte börja med någon styrketräning pga detta andra jag har problem med och väntar på provsvar för. Så med andra ord står ALLT still och jag mår bara dåligt för eftersom dom inte kunnat behandla det riktiga problemet har jag inte blivit bättre utan tiden bara går.

Inatt när jag vaknade hade jag svullnat upp under höger öga, inte konstigt jag tyckte det var konstigt med synen. När jag vaknade sen såg jag att svullnaden på höger öga gått ner lite men istället blev jag svullen över båda ögonen, typ lite kattliknande utseende. Min mottagning hade telefontiden gått ut på så jag var tvungen att ringa 1177 för dom vill att jag återkopplar vid någon förändring. Hon i telefonen tror det beror på mitt problem jag har, att jag haft problem igen och kroppen ej kunnat ta upp salter och näring igen och då är det tydligen vanligt att man kan svullna i ansiktet. Aja, jag kan väl känna någonstans att räcker det inte med att jag haltar som en galning och har det här andra som gör att jag är slut och orkar knappt något och sen behöva gå runt och vara svullen, vill inte det, men jag inser ju att jag inte har så mycket val. Önskar bara att proverna kunde dyka upp nu så jag kan börja få behandling så jag blir bättre, för i dagsläget orkar jag inte gå längre än en kort stund och sen kan jag sova i timmar. Jag kan ju givetvis puscha mig till mer, men det ger starka konsekvenser och jag blir sämre och knät strejkar rejält.

Jag är ju beodrad att vara noga med vad jag äter och ska dricka ordentligt med vatten och sen mkt vila, vila vila. Jag är verkligen jätte dålig på att just vila så någonstans inbillar jag mig att jag har ont i knät pga att det ska hejda mig, kan låta lite sjukt kanske men just nu känns allt det här bara sjukt. Man har konstaterat att mina tarmar mår jätte dåligt, men allt ligger på is tills provsvaren kommer från alla biopsier dom tagit.

Jag är så som person som gillar att göra saker, inte min grej att vara still såhär och Aysha tycker jag är ur tråkig, men snacka om att hon har rejäl passivitets träning och lära sig att kunna ta det lugnt ;)

Önskar det inte var så halt ute, det gör det hela med hältan knappast bättre, främst inte när hon får lite fnatt och vill rejsa, ingen bra kombo =)

Pratade med ortopeden angående att det känns konstigt att man enligt sjukgymnast tycker jag ska lägga mig i en benpress med ett knä som jag inte kan belasta alls emellanåt, hon sa att om det är mjukdelar osv så brukar smärtan minska efter ca 4 veckor, så har det inte blivit bättre alls efter 4 veckor skulle jag höra av mig igen så får vi se om dom kollar med röntgen om det är minisken som rykt. Min husläkare är säker på att det är det utifrån det jag beskrev och min mamma har opererat minisken och haft exakt samma symptom. Nu ska man ju inte sätta egna diagnoser, men jag har svårt att se att det här knät blir bra av benpress övningar, fast tror dock att träning är bra och om det nu skulle hjälpa sen när jag får och kan börja med styrketräning och jag skulle bli bra i knät vore det ju guld. Men vi får se hur det går, sorry för detta gnäll sms, men just nu känns det inte så värst roligt. Att 3 veckor gått och tanken på att kanske 3 veckor till kan passera innan svaren kommer känns inte så uppmuntrande. Jag försöker hålla igång, men de senaste dagarna har jag inte orkat knappt det. Just nu önskar jag att jag inte hade trappor att gå i ner och upp varje gång jag ska ut, för trappor gör riktigt ont i knät.

Eftersom jag haft problem under lång tid att ta upp näring och dessa salter har gjort att jag har svårt att minnas och just nu glömmer jag lätt, så är jag lite vimsig så vet ni varför och skulle jag säga samma saker igen så säg bara stopp det har du redan berättat.

Var till apoteket idag och köpte ett benskydd som ska passa och hittills känns det bra och jag hoppas det hjälper när jag ska ut med Aysha. Många skulle nog tycka att jag inte borde ha henne alls nu utan bara ligga i sängen, men jag inbillar mig ändå att det är bra att komma ut, dock korta stunder några gånger om dagen så hon får blir rastad ordentligt. Sen sover jag mestadels under dagarna och Aysha likaså, nu förmänskligar jag säkert, men någonstans känns det som att hon förstår att jag inte mår bra och därav visar så mycket hänsyn, förutom när spunken tar över emellanåt när vi är ute.

Hade jag inte min sambo och om detta skulle bli en långvarig historia vilket jag önskar och hoppas att det inte blir, vet jag inte hur jag skulle göra, så förstår dom som ej kan ha sina hundar kvar pga sjukdom. Men nu är läget just nu inte så, utan jag klarar att gå ut med Aysha de gånger hon behöver för att rastas och jag tror även att det hjälper mig att inte fastna i det där mörka träsket man kan fastna i om man går hemma hela dagarna och inte kan göra något. Så på det viset tror jag att det gör mig gott att ha Aysha hemma hos mig. Men när det verkligen krävs och det funkar praktiskt tar min sambo henne och det är jag tacksam för. Dessutom tog ju uppfödaren med familj hand om Aysha en hel vecka i början och det var ju guld värt.

Nu tror jag att jag gnällt färdigt =) Nä, men kände att bloggen varit tyst länge nu och vill förklara för er som följer mig vad som händer eller inte händer, beror på hur man ser det. Kommer kanske vara så att jag kommer vara lite personlig i bloggen ett tag för att det är skönt att skriva av sig, så det kanske inte bara kommer handla om hund utan lite om mig med.

Jag har inte riktigt tid med att vara sjuk just nu, vill ju jobba och tävlings säsongen för både utställning och rallyn är ju på gång nu. Om jag ska vara ärlig så utställningen kan jag stå ut med att jag kanske missar, men när det kommer till rallyn vill jag inte förlora de tävlingar jag tänkt tävla. Får se om jag e något bättre tills det är dags för nästa tävling. Jag måste försöka träna lite också sen när jag klarar av det, eftersom jag har svårt att fokusera så är det lite taskig kombo att träna hund samtidigt.

Hur som så första fokus ligger på att jag ska bli bra, men snälla håll tummarna att provsvaren kommer snart så dom kan börja behandla vad det nu är jag har, men som får mig att vara så sjuk, fast jag tror jag fortfarande inte riktigt vill inse att jag är rätt så risig. Tror det är bättre att fokusera på det positiva, att för varje dag som går närmar vi oss provsvaren även om det skulle ta 6veckor, för nu har jag tagit mig igenom 3 av de 6 =)

Tack också förresten alla för att ni grattade mig på min födelsedag i söndags, det värmde, orkade inte göra så mycket, men umgicks med sambo och Aysha och hade en bra dag, fast jag sov en hel del.

Tack till alla ni runt om mig som står ut med mig just nu, tack för allt stöd och för att ni finns där, det betyder mycket för mig!

Sköt om er och var rädda om er och tänk på att lev för dagen och ta hand om er och varandra, man vet aldrig vad livet har uttstakat för en. Detta ser jag som en prövning och jag ska ta mig igenom den, önskar bara det gick lite fortare så jag kunde orka igen och inte bara sova och få börja jobba igen och sen vara ute på tävlingsplanerna som planerat.

Aja, nog med gnället nu, tack som sagt alla ni fina människor som finns där för mig just nu när jag behöver det som mest!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Goddag allihopa!   Känns som evigheter sen jag var härinne på bloggen för att uppdatera om vad som händer i Ayshas och mitt liv men även hennes vänners liv. Ni får ha överseende med att det tar ett tag att komma in i skrivandet igen och hur allt ...

I lördags var det dags igen för oss att prova på att tävla, jag var nervös och Aysha kunde inte för sin värld förstå vad vi skulle upp så tidigt för och ut i kylan dessutom, fy vad kallt det var, -11 hemma. Jag åkte till tävlingen med samma inställni...

Nu har det gått några dagar sen lördag 4 februari då rasklubben hade sitt årliga årsmöte. Jag beslutade tidigt under 2016 att jag från och med 2017 skulle ta paus från klubbarbete och avgå från samtliga mina uppdrag jag hade i klubben. Kände att det ...

Nu står klockan varje dag på 14.40, alla dagar i veckan och om året, men just idag, den 7 februari 2011 betydde kl. 14.40 vårt sista farväl och Tyras sista andetag togs. Jag saknar verkligen Tyra vissa dagar, men är så otroligt lyckligt lottad att ha...

Alltså jag svävar fortfarande på små moln efter gårdagens debut i Startklass i lydnad. Jag var så galet nervös men försökte peppa mig själv i att Aysha och jag är faktiskt ett team, så det hänger inte bara på henne med andra ord, utan jag måste ju fu...