Igår fick jag äntligen mitt knä opererat. Har ju haft ont sen jag skadade knät 21 februari. Läkaren sa efteråt när han opererat mig att han förstod att jag haft rejält ont i det med tanke på skadan. Men nu är det fixat och jag har ganska ont, men förhoppningsvis ger det sig om några dagar. Många är precis som vanligt efter en sånhär operation, men sköterskan sa att det beror också på vad man haft för skada som åtgärdats. Hur som har jag svårt att gå men ska försöka röra mig för att hålla igång lederna osv så jag inte blir stel.

Aysha tycker jag är urtrist och blänger mest på mig, så imorgon ska jag försöka ta mig ut till landet och låta henne springa lös lite så kanske hon inte vill sätta ut mig på blocket längre som bortskänkes gratis =)

Aysha matvägrar i vanlig ordning. Husse åkte iväg imorse och hon gör alltid såhär när han åker, brukar ta upp till 3 dagar innan hon äter normalt igen, konstigt kan man tycka eftersom hon är kastrerad och borde vara ett matvrak, men inte Aysha. Jag tror mest det hela beror på att hon får så mkt gottis av husse när han är hemma så hon har liksom is i magen för att se om hon får något annat än sin mat, men matte är ju den där tråkiga som inte pysslar med sånt, så till slut inser hon att hon får fint äta sin mat för att bli mätt och belåten. Hos matte får man jobba för att få gottis och inte bara bli serverad som hon blir av husse =)

Förra måndagen var jag med min fina vän Carro och hennes sambo Peter till veterinären. Det var dags för Diamon ( Tyras bror ) att få vandra vidare efter flera års kamp mot olika problem. Det var dags att släppa taget om honom och låta han slippa allt lidande. Det gör så ont i hjärtat att se Carro så ledsen och jag önskar jag kunde stilla hennes sorg, men går inte, det är en väg och resa man måste ta sig igenom själv, jag stöttar så gott det går, men sorgearbetet måste man alltid kämpa med på egen hand för det ser alltid olika ut från person till person. Men vi som alla har hållt en hund kär och tagit farväl av vår fyrbenta vän vet hur ont det gör och hur stor sorg och saknad som lämnas kvar. Det man får försöka fokusera på är att vi en dag igen kommer att mötas och att vår fyrbenta vän inte längre har ont eller lider i det här livet på jorden utan får gå vidare och ströva fritt på stora ängar och busa hela dagarna istället. Jag beundrar Carro och Peter som tog det här beslutet, jag önskar jag kunde varit lika stark med Tyra och låtit henne gå tidigare än vad jag gjorde. Har fortfarande dåligt samvete över att jag inte kunde släppa taget om henne, jag var för ego helt klart, ville inte låta henne gå förrän det var helt försent. Men nu har Tyra hämtat hem sin bror och jag hoppas dom har härliga dagar tillsammans med mycket bus och bad och lek. Ser fram emot den dag då vi alla möts däruppe igen.

Ta hand om er därute och var rädd om varandra <3