Idag är det 3 år sedan jag tog farväl av min älskade Varga, finns dagar jag saknar henne otroligt mkt. Jag har Varga att tacka för mitt hundintresse överlag och för att jag har den kunskap jag har idag när det kommer till stressade hundar och hundar med ett stort behov. Varga var en mycket, mycket snäll hund, krävde dock en hel del och lite till, men vet att det hade blivit så himla bra om hon fått leva ett liv här på jorden. Med Varga lärde jag mig vad passivitet egentligen innebär och hur viktigt det är för att hunden ska kunna må bra, på samma gång fick jag lära mig hur viktigt det är med en jämn aktiveringsnivå som inte skulle maxas hela tiden och utvecklas för en hund som Varga.

Fast att Varga var som hon var, låg i första hand felet hos mig, jag gjorde henne sådan pga min okunskap och inpräntat att en hund ska aktiveras och tröttas ut, men i själva verket höjde jag hela tiden hennes maxgräns redan från tidig ålder så, rätt uppenbart när hon var 1 år krävde mer, mer och mer hela tiden, för hon blev aldrig trött. Och det är ju klart, börjar man som elitidrottare som barn, ja, då har man en sjujäkla grundkondition och huvudet blir inte trött i första taget.

Varga hade kunnat gå långt, vi tränade på skoj lydnad och jag var som bambi på hal is när det kom till det då, men hon hakade på, vad jag än skulle/ville göra och hon var enormt kvicktänkt och snabblärd. Hon kunde moment ända upp i LK3 och jag minns att vi hade alltid roligt i träningen.

Åh vad det känns i hjärtat idag, önskar hon vore här, men vi kommer att ses en dag när det är dags och jag hoppas hon och Tyra tar hand om varandra.

Varga, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!