Det är ju upp till var och en hur de vill vara och hur de vill gestalta sin personlighet i betraktarens ögon! Det som förvånar mig dock är att segerns sötma verkar skapa egna sanningar hos människor.

Hundfolk är ju ett släkte för sig, det är ju inget nytt, men ibland blir jag så förbryllad över människors saknad av ödmjukhet och glädje för andras framgångar!

Är det verkligen så svårt att se verkligheten för vad den faktiskt är ibland och inse att den här gången gick det inte som man tänkt sig, men nya tag nästa gång?

Tycker det är småsint när man ska försöka knåpa ihop egna sanningar och fakta över hur saker och ting borde vara för att man själv vill stå i rampljuset.

Oftast så talar det osagda språket för sig när detta uppstår, men det är så osmakligt att inte kunna vara så pass rakryggad att man kan ta sin motståndare i handen och gratulera dennes vinst, och erkänna för sig själv att uppenbarligen hade man inte vad som krävdes denna gången.

Varför kan man inte unna andra den glädjen att dom lyckades och tog hem segern eller nådde det mål dom satt upp för sig själva?

Jag hoppas och önskar att jag aldrig kommer bli småsint och om jag blir det att någon säger det åt mig och att jag är så pass människa att jag bättrar mig!

Vem vill ha titlar och segrar som man själv satt upp reglerna för? I såfall kan man ju lika bra styra upp egna små tillställningar i sitt vardagsrum eller uteplats och fira var och varannan dag över att man kammade hem segern!

Se saker för vad dom egentligen är och sluta skapa egna sanningar!