Nu kan Tyra gå fot. För det är väl en tolkningsfråga det där hur man ser på själva fotgåendet. Idag när vi kom upp till hundklubben och satte igång och träna var hon så mjuk och fin och lyhörd, helt underbar. Jag hade på långlinan som en säkerhet utifall hon skulle få något ryck. Jag behövde bara använda den vid 2 tillfällen och hela träningen förlöpte på bra. Tyra var verkligen sugen på att jobba. Trodde att hon skulle flippa ur mer faktiskt med tanke på att vi inte gjort så mycket på några dagar. Då kan hon vara lite extra sprallig, men inte då. ( Trodde jag ) Man kan lugnt påstå att det var lugnet före stormen. När vi är färdiga med själva träningen så fick Tyra lite fri tid och jag plockade undan sakerna från planen. Då flyger fan i henne och hon flippar ur mer än någonsin. Hon tycker att hennes stora uppgift i livet är att använda matte som en enda stor leksak. Eftersom jag inte hade linan på ( typiskt ) så testade jag att ignorera henne totalt och bra gå. Under denna stunden så åker det förbi en hel del bilar och jag undrar vad dom tänkte. Dom måste helt klart trott att jag fått det här med fotgående helt om bakfoten med tanke på att jag bara gick framåt och hade en vit ligist hängandes i byxbenet. Är det det som kallas fot? Nä, givetvis kan hon inte fot, men det kanske är hennes tolkning på fotgående, vad vet jag. En sak är säker iallafall och det är att jag inte nöjer mig med den tolkningen av själva kommandot och momentet fot. Träningen fortsätter och jag ger mig inte, detta är bara en liten avstickare, inom en snar framtid är vi på rätt spår igen! Skam den som ger sig =)