Som rubriken låter, hemma igen, ensam, det är tyst och tomt. Inga tassar hörs mot golvet, ingen som trängs i sängen, ingen som kommer hälsa mig välkommen hem överlycklig över att se mig, ingen att spendera timmar ute i skogen tillsammans med, ingen att träna med, ingen att utvecklas med utan det är bara tyst och tomt.

Vet att han kommer få det bra hos Malin och Fredrik men är ju sån där hönsmamma så har svårt att släppa taget på något vis. Eftersom Poppan flyttat mellan oss 3 tjejer så behöver han ett hem där han får stanna, vilket det här är, men det kommer ändå dom där tankarna att tänk om men det är hönsmamman i mig som talar. Var tvungen att skicka ett sms för min egen sinnesfrid och skriva att han är en mjuk och känslig hund. Nu är ju den nya familjen en bra och fin familj som kommer ta hand om Poppan bra, men var ändå tvungen att säga det en gång till eftersom han är så speciell.

Om man träffade Poppan som första amstaff och aldrig stött på andra amstaff tidigare så tror jag man skulle få en chock av hur en amstaff egentligen är i sitt terrier beteende, för Poppan är inte alls sån, han är så mjuk och förig så där behövs inga ryck och slit eller höga röster, det räcker med att man bara säger lågt vad man vill och så gör han det. Nu ska man ju aldrig hålla på med ryck och slit, men dom som mött amstaffs som är envisare än evisast vet nog vad jag menar, att man aldrig får något gratis och att man många gånger får en tuff match mentalt innan budskapet man vill få fram är accepterat *skratt*

Nej jag ogillar metoder där man sliter och drar i hunden, finns ingen anledning och man är helt fel ute om man tror att det ska göra någon nytta. I mina ögon skapar det bara större klyfta mellan hund och ägare om man beter sig så, tyvärr är det mycket vanligare än vad man kanske vill tro.

Jag svamlar nu, är trött. I vanlig ordning när det har med hundar att göra så ringde jag min sambo och grina en skvätt när jag åkt och lämnat Poppan och sagt hejdå. Han är van att jag blir såhär och efter att ha pratat en stund så kändes det bättre och vi båda kom fram till att det som gör att det blir alltför jobbigt för mig många gånger också är nog saknaden av att ha en egen hund och inte behöva fästa mig såhär och sen ta avsked. Som jag skrev i början det är själva hundägandet jag saknar, det får mig att må så bra, flera timmars skogspromenad, dejt med bästa Hanna och bara strosa runt med hundarna lekandes, få träna och utvecklas tillsammans med sin fyrbenta vän och bilda ett team, ja, jag saknar hundlivet helt enkelt.

Och när sånna känslor dyker upp dyker ju även saknaden efter min Tyra upp, men det är samma sak där, klart att jag saknar henne, det gör jag varje dag som går, men det är själva grejjen att jag saknar att ha hund, en egen hund.

Jag hoppas av hela mitt hjärta och själ att Poppan och hans nya familj kommer få många år ihop framöver och att dom kommer utvecklas tillsammans och få uppleva och bygga många fina minnen ihop.

Godnatt alla fina vänner därute och tack för att ni finns!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Goddag allihopa!   Känns som evigheter sen jag var härinne på bloggen för att uppdatera om vad som händer i Ayshas och mitt liv men även hennes vänners liv. Ni får ha överseende med att det tar ett tag att komma in i skrivandet igen och hur allt ...

I lördags var det dags igen för oss att prova på att tävla, jag var nervös och Aysha kunde inte för sin värld förstå vad vi skulle upp så tidigt för och ut i kylan dessutom, fy vad kallt det var, -11 hemma. Jag åkte till tävlingen med samma inställni...

Nu har det gått några dagar sen lördag 4 februari då rasklubben hade sitt årliga årsmöte. Jag beslutade tidigt under 2016 att jag från och med 2017 skulle ta paus från klubbarbete och avgå från samtliga mina uppdrag jag hade i klubben. Kände att det ...

Nu står klockan varje dag på 14.40, alla dagar i veckan och om året, men just idag, den 7 februari 2011 betydde kl. 14.40 vårt sista farväl och Tyras sista andetag togs. Jag saknar verkligen Tyra vissa dagar, men är så otroligt lyckligt lottad att ha...

Alltså jag svävar fortfarande på små moln efter gårdagens debut i Startklass i lydnad. Jag var så galet nervös men försökte peppa mig själv i att Aysha och jag är faktiskt ett team, så det hänger inte bara på henne med andra ord, utan jag måste ju fu...