Vi reagerar alla olika, finns kanske dom som skulle rycka på axlarna, eller dom som skulle reagera sakligt, eller dom som skulle bli hysteriska, eller dom som bara skulle fatta ett snabbt beslut om att låta sin hund somna in.

Min reaktion idag utåt var radiostyrd, kände mig nästan helt avskalad i ansiktet på känslor när jag satt i besöksrummet med Tyra och veterinären. Jag blev nästan förvånad själv av min reaktion, jag var avstängd på något vis när vi satt och pratade om situationen som är.

Vi fick komma in och Tyra vägde sig i vanlig ordning, 22.6 kg, samma vikt som förra veckan. Vi gick in på det rum vi skulle vara och jag la ner min tjocka jacka på golvet så Tyra kunde lägga sig på den. Hon hann knappt lägga sig där förrän veterinären kom in. Tyra blir lika glad varje gång hon träffar Katinka. Stackars Katinka var jätte förkyld och hade nästan ingen röst alls, skulle gå hem efter att hon var klar med Tyras besök.

Katinka undersökte Tyra, konstaterar att utslagen blivit mycket värre sen hon såg henne förra onsdagen. Tyra är också fortfarande svullen bak i munnen. Det går inte åt rätt håll.

Vi diskuterar situationen och det som sades fick mig att bli alldeles tom. Jag hörde mig själv säga uppepande gånger, att finns det inget mer att göra? Finns det inga fler mediciner att ta till? Vad är fel?

Man vet inte vad som är fel, men med tanke på Tyras utslags utveckling törs man inte fortsätta med vaccinet och inte heller atopican.

Vaccinet går inte pga att Tyra är för nedsatt i sitt immunförsvar uppenbarligen och utslagen blir bara värre, går inte att belasta det mer då.

Atopican förvärrar bara läget om det är bakterier och infektion med i bilden och om man tittar på Tyra så inser man att atopica inte är något vettigt alternativ just nu.

När Katinka undersökt Tyra färdigt kröp Tyra ihop till en boll på min jacka och nästan somnade.

Jag frågade Katinka rakt ut om jag överreagerar och målar fan på väggen och helt enkelt får skärpa till mig med min rädsla inför Tyras mående.

Hon möter mig med en blick som sa mer än tusen ord, kändes som att mitt inre gick isär. Hon berättar att hon misstänker att Tyras tillstånd beror på dåligt, väldigt dåligt immunförsvar och därför inte klarar av sånt som en hund med ett normalt immunförsvar vanligtvis gör.

Jag känner att det är skönt att jag är avstängd, tror det är någon försvarsmekanism kroppen tar till när den inte riktigt fixar en situation.

Vi kom överens om att Tyra ska fortsätta äta kortison 1 tablett varannan dag. Hon fick en idag och ska få en imorgon med, men sen är det varannan dag. Sen sattes det in en annan medicin och biter inte den blir det antibiotika utöver de andra 2 med start på lördag.

Vi måste försöka stoppa utslagens framfart nu och jag hoppas, hoppas så innerligt att den medicinen som nu är insatt ska stoppa det hela, vill slippa antibiotikan.

Min känsla är att Tyra är en hund som skulle kunna leva ett relativt symptomfritt liv med en underhållsdos på antibiotika, men enligt svensk lag får man inte medicinera en hund på det viset. Jag kan ju lite spontant känna att visst, haffa mig, ge mig böter då, who gives a shit. Kan Tyra leva ett bra liv i flera år till med en underhållsdos av antibiotika ja, då är saken solklar för min del. Finns garanterat en del därute som anser att jag är omoralisk och knäpp i mitt tänk, men om dom vill ödsla energi på sånt så visst, bespara mig er närvaro bara....Kruxet där är väl snarare att en veterinär ska känna likadant som mig.....den chansen är väl inte så stor...

När vi pratat färdigt och gått igenom planen till nästa vecka gick Katinka ut och skulle skriva hemgångsråd och recept. Jag klädde på Tyra och mig och så gick jag ut med Tyra till bilen. In igen och väntade en kort stund och hann skriva ett sms till Pillan och hann även skriva att jag bad om ursäkt för att jag bröt ihop på det här viset. Fick ett snabbt svar med alldeles för många snälla ord och kände då att mitt stenansikte höll på att svika mig så det var tur att Katinka kom ut och gav mig pappret och recepten och sen gick jag ut i bilen.

Kunde inte släppa på allt, skulle in på apoteket. Körde till närmsta apotek, gick in, kände att det brann bakom ögonen på mig, men bet mig i kinden och sen var det min tur, hämtade ut medicinen, betalade en helt störd summa om man tänker på den lilla medicin mängden jag valde att hämta ut. Gick ut i bilen och började köra.

Så många tankar som snurrade i mitt huvud, men på samma gång ändå så tom. Ska det vara såhär? Är det meningen att det verkligen ska vara på det här viset? Jag försöker göra allt jag kan och försöker göra allt på rätt sätt, men ändå kan jag inget annat än bara stå och se på, helt maktlös.

Sms:ade läget till några, ringde sen Ronnie. Då gick det inte längre, tårarna kom, jag försökte förklara läget och jag är så glad att jag har honom och att vi är överens om hur vi ska gå vidare.

När vi lagt på fortsatte tårarna rinna, var skönt att låta dom komma, men det gjorde så ont i mitt hjärta, hela mig.

Jag sms:ade mamma om läget och eftersom jag skulle åka ut dit efter veterinärbesöket för att fika med mommo så bad jag mamma om att inget säga och inte heller prata med mig om läget.

Jag landade hemma och gav Tyra mat och medicin och ringde sen djurakuten och bokade tid för besök hos Kerstin Bergvall. Alldeles för lång väntetid, men vi satte upp tiden iallafall, så i februari får vi träffa den bästa av dom bästa. Vi står även på en återbudslista och jag har väl aldrig hoppats så mycket någonsin på att folk ska avboka sina tider så vi får träffa Kerstin fortare. Dom skulle beställa journal kopior från Strömsholm och Västerås Djurklinik och skickar även ett papper hem till mig som jag ska fylla i.

Vi packade in oss i bilen igen och styrde kosan ut till landet. Tyra blir alltid lika glad när vi kommer ut dit, hon skuttade runt i snön fast hon var trött efter dagens aktiviteter. Jag gick in till mamma och talade om att jag kommit ut. Som den underbara mamma hon är så sa hon lite fint att det gick alltså inte så bra? Mer än så behövdes inte, jag började storgråta och sa att jag orkar inte prata och hon kramade om mig och sa bara att vi tar det sen när du orkar. Tack älskade mamma för att du förstår och finns där! Jag gick ut och andades frisk luft och busade lite med Tyra. Sen kom pappa hem, ville inte berätta för honom, han blir så himla orolig delvis för Tyra och sen för att jag ska må dåligt och vara ledsen, så det var bäst att låta bli. Dom bjöd på mat och sen gick jag in till mommo och pratade en stund.

Det första mommo frågar är hur det gått för Tyra idag hos doktorn, och jag svarade bara att man bytt medicin. Jaha säger mommo, ska den hjälpa att alla utslagen försvinner? Jag känner att det bränner bakom ögonen igen och sen ler jag och säger att ja mommo, vi hoppas på det.

Idag var en sån dag när mommo inte riktigt hade hörseln på sin sida så ett tag kändes det som att jag skrek. Kände att jag var alldeles för trött så när vi fikat klart åkte vi hem. Tyra hoppade upp i sängen direkt, körde ansiktet i täcket några vändor först och sen la hon sig där hon alltid ligger när hon har sängen för sig själv, på mina kuddar *ler* Kan hon inte ligga på mitt bröst, ska hon ändå ligga på mina kuddar =)

Kan kanske upplevas ynkligt att jag blir såhär ledsen och att jag överreagerar, men Tyra är mitt allt och det går inte att beskriva min rädsla jag har över att förlora henne.

Hade antagligen inte varit såhär rädd om det inte vore för alla vändor hit och dit. Tyra har haft jobbigt först i ett år fram och tillbaka med kräkningar och diarreer, och när man väl fann orsaken till det började utslagen härja och alla urinvägsinfektioner och alla olika ultraljuds uttlåtanden, ena gången är en sak fel men en annan bra, men nästa gång är den saken som var bra innan fel och den som var bra är nu dålig. Ingen kan svara på vad som är fel, Tyra betalar priset och mår dåligt och jag kan bara stå och se på. Det tas skrap prov efter skrap prov, blodprov efter blodprov, man konstaterar livmoderinflammation men går inte att operera pga utslagen och Tyras nedsatta tillstånd. Tiden går och till slut blir det operation, rädslan där att utslagen ska rota sig var ju stor. Tyra återhämtar sig efter en jobbig tid. Ett tag såg det riktigt ljust ut efter att pricktest och biopsier gjorts och vi fått lite mer svar, men sen börjar hon må sämre igen och nu står vi där vi står idag. Frågetecknen stora än en gång.

Jag är inte mer än människa, jag reagerar såhär, har varit för mycket alldeles för länge så min rädsla och sorg är ett faktum. Jag har varit ledsen förut med såklart, och man återhämtar sig, det kommer jag göra den här gången med, men idag, just idag känns det tungt.

Imorgon är en ny dag, då tar jag nya tag, jag ger inte upp, kan inte, vill inte, klarar inte.....Jag älskar henne så mycket   

 

Mia & Pixie

9 december 2010 10:06

Jag känner med dig Camilla. Exakt i denna situation har jag varit i med Pixie. Man vill så gärna göra allt och lite till för sin älskling. Jag kommer ihåg att jag tänkte varje gång, vi gör ett sista försök - det kanske hjälper denna gång. Hon fick sin antibiotika, och när den var slut började helvetet igen :( Jag bytte veterinär fick nya tips och så äntligen vände det. Ingen är lyckligare än jag, att jag struntade i veterinärens rekommendation (2 ggr, det var att hon skulle få somna in). Jag önskar dig lycka till Camilla! Hör av dig om du undrar något mer!
Kram Mia & Pixie!

 

PrickJohanna

9 december 2010 21:49

Kramar till dig och Tyra!
/PrickJohanna

 

Aloka

14 december 2010 18:32

Camilla tårarna rinner ner för mina kinder usch usch för de du o Tyra går igenom nu :-( Jag önskar er allt gott och att detta elende får ett stop. Det är ju fullt normalt att man bli avstängd ja känner mig så till o från fortfarnde när ja tänker på Zimpan ständigt en klump i halsen. Även om Bina lyser upp livet och gör oss lyckliga, så var ju Zimpan ,Zimpan och en på miljonen . Lilla vackra Tyra vi håller tummar o tassar för er här hemma! KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Goddag allihopa!   Känns som evigheter sen jag var härinne på bloggen för att uppdatera om vad som händer i Ayshas och mitt liv men även hennes vänners liv. Ni får ha överseende med att det tar ett tag att komma in i skrivandet igen och hur allt ...

I lördags var det dags igen för oss att prova på att tävla, jag var nervös och Aysha kunde inte för sin värld förstå vad vi skulle upp så tidigt för och ut i kylan dessutom, fy vad kallt det var, -11 hemma. Jag åkte till tävlingen med samma inställni...

Nu har det gått några dagar sen lördag 4 februari då rasklubben hade sitt årliga årsmöte. Jag beslutade tidigt under 2016 att jag från och med 2017 skulle ta paus från klubbarbete och avgå från samtliga mina uppdrag jag hade i klubben. Kände att det ...

Nu står klockan varje dag på 14.40, alla dagar i veckan och om året, men just idag, den 7 februari 2011 betydde kl. 14.40 vårt sista farväl och Tyras sista andetag togs. Jag saknar verkligen Tyra vissa dagar, men är så otroligt lyckligt lottad att ha...

Alltså jag svävar fortfarande på små moln efter gårdagens debut i Startklass i lydnad. Jag var så galet nervös men försökte peppa mig själv i att Aysha och jag är faktiskt ett team, så det hänger inte bara på henne med andra ord, utan jag måste ju fu...