När man inte har något annat val än ligga still och bara ta det lugnt så inser jag varför jag så gärna hållt mig sysselsatt sen Tyra vandrade vidare. Så jobbigt att stanna upp och känna smärtan i bröstet och hur stor sorgen och saknaden är.

Jag önskar hon vore här hos mig, att vi skulle fått flera år tillsammans.

Det är lättare att fly än att stanna upp och känna och möta det svåra, men jag vet ju att man bara skjuter upp det svåra.

Går inte en enda dag utan att jag tänker på Tyra. Så många gånger jag hoppas att jag ska vakna upp ur denna mardröm och hon ska möta min blick på morgonen.

Jag sörjde min förra hund också såklart, men det här är inte alls detsamma. Tyra och jag hade ett helt annat band mellan oss, vi var verkligen ETT.

Det är klart att man inte ska älta i saker och absolut inte fastna, men det här är något annat, sorgen är så stor och jag har inte velat ta i den så den hänger kvar över mig och går vid min sida varje dag och påminner mig hur ont det gör utan henne och hur tomt det är.

Jag och Tyra kunde titta på varann och jag visste vad hon tänkte hitta på eller göra härnäst och jag upplevde så många gånger att hon gjorde detsamma. Tyra var en hund med hög energinivå, men de dagar jag låg med migrän var det som att hon förstod och bara låg nära mig och lugn som en filbunke.

Tankar plågar mig emellanåt om jag pinade henne med att inte låta henne somna in tidigare, men jag erkänner, jag kunde inte släppa taget, ville inte förlora henne.

Ibland när jag tänker tillbaka på alla undersökningar och tester och nålstick hon fick utstå så gör det ont i mig, men det är ju såhär, alltid lätt att vara efterklok.

Hon var verkligen mitt allt och jag ville ge henne alla chanser och möjligheter som fanns att få leva, men till slut räckte inte det och jag var tvungen att låta henne gå.

Det är det svåraste beslut jag tagit i hela mitt liv, och någonstans är jag tacksam över att min kropp gick på autopilot och mitt sinne stängde ner när det var dags att låta henne somna in, för jag kunde behålla lugnet och hon fick känna sig trygg hela vägen över till andra sidan. Jag fällde inte en enda tår när vi var därinne och hon somnade in, men jag tackar den autopilot som tog över då, för hade jag brutit ihop då hade jag nog inte varit människa idag.

Någon gång sen senare hoppas jag att jag är mogen att släppa in en ny fyrbent vän i mitt liv, för jag saknar det att ha en vän vid min sida, men just nu finns det bara plats för en och hon springer på andra ängar och platser än här.

Kanske kan upplevas ynkligt och patetiskt att sörja så mycket över en förlorad hund, men Tyra var speciell och det band vi hade växer nog inte på träd och i sanningens namn så skiter jag i vilket vad andra tycker.

Mitt hjärta värker av saknad efter dig min fina Palomma Janca och jag hoppas att du kunde känna hur älskad du var av alla! Husse saknar dig lika mycket, hans tårar rinner då och då fortfarande över sorgen att behöva leva utan dig. Du var vårt allt och vi saknar dig så! Vi älskar dig vår egna lilla vita fredsduva!