Här kommer lite kort jag tog när vi var på Öland över påsken.

    Det här är vår utsikt på kvällen =)   Sandviks hamn, tycker bilden är så levande.   Började skratta när jag såg dessa två, tyckte kortet blev lite roligt =)   Raka ben när man flyger =)   Skön bild på måsen ovanför, bara den och massa himmel.   Åh vad det är vackert i Sandviks hamn och god mat finns det med =)   Sandviks hamn kanske inte bjuder på sandstränder, men är otroligt vackert ändå!   Ser ut som lammet har tränat stå inför utställning, ganska fina vinklar bak *skratt*   Jag ligger ner när jag tar kortet, så mycket fin fin sand på Böda, man ser Ronnie låååångt i bakrunden åt höger till på kortet.         Total frihet att sträcka ut vingarna och segla över vattnet.     Maria fotar vattnet.           Finaste Maria, älskar det här kortet!   Kanske syns dåligt på bilden, men långt borta står en mås med vingarna rakt ut och så stod den ett bra tag och bara luftade vingarna.   Till och med jag blir badsugen som är stans värsta badkruka när jag ser bilderna på allt vatten och sol.       Borgen skymtas långt bort =) Den är så vacker om kvällen när dom tänder upp all belysning som får den att se så stor och mäktig ut!  

Dagar som känns tunga kommer alltmer ofta nu. Det är precis som att jag gick i någon sorts dvala av sorg direkt efter Tyras bortgång och dagarna bara gick och kom. Sen fick jag annat att tänka på när jag hade godbiten Rhino som höll mig sällskap, men nu står jag här, och inser att det är enkelriktat den vägen jag måste gå och inte kan fly ifrån, men det är jobbigt, så otroligt jobbigt.

Det är jobbigt att gå verkligheten och sanningen till mötes, dags för hjärnan att verkligen förlika sig med att hon är borta, borta för alltid tills jag en dag vandrar vidare och då hoppas jag att hon möter mig och visar mig vägen.

Min hjärna kan fortfarande för några mikrosekunder tänka att nu måste jag göra det här med Tyra, eller som när vi var på väg ner till Öland så kom jag på mig själv att tänka att nu måste vi stanna snart så Tyra får sträcka på benen. Jag var ju ganska daltig med henne, men det var hon värd. Ölandsresan tar max 5 timmar, men vi stannade ibland även 2 gånger för att hon skulle få lufta sig. Ibland kunde hon blänga på mig när jag ville hon skulle hoppa ut och sträcka på sig, för hon ville hellre stanna i sin sköna bädd och sova.

Nu gör jag det igen, märker ni? Vill liksom på något vis sväva bort i minnen och på så vis känner jag de känslor jag vill stanna kvar i, att hon en dag kommer hem och att allt det här bara varit en mardröm.

Nu vet jag att man ska minnas allt det fina och ta vara på det, men just nu vill jag vara lite hård mot mig själv, puscha mig att inse så jag slipper microsekunder av känslan att hon är här i levande skepnad för det gör så ont nästa ögonblick när det kopplar att hon försvann för flera veckor sen.

Tårarna rinner, dom rinner för att jag känner sån frustration och ilska över hur jävla helvetes orättvist det är ibland. Jag missunnar inte människor därute sina fyrbenta vänner, men det finns så många som blir dåligt behandlade och som sover sig igenom sina dagar, dag ut och dag in. Och här står jag och har förlorat ännu en kamrat alldeles för tidigt och jag fullkomligt älskar hundägarskapet och träna hund är min stora passion i livet, men hur gärna jag än vill, så förlorar jag dom en efter en.

Jag har börjat att tänka tankar som att hon aldrig kommer tillbaka, känns jobbigt, men jag tror jag måste ta mig över det jobbigaste nu. Jag vill inte skjuta upp det längre, vill ta tag i den värsta sorgen för att sen ha den vanliga saknaden kvar vid min sida och inte det där stora tunga svarta monstret som känns som ett berg att släpa med sig.

Igår var dock första gången jag bad en vän att sluta prata om Tyra, inget jag någonsin gjort tidigare, men det gjorde för ont helt enkelt, klarade inte av att prata om det och tror att det är bra på ett sätt för då är jag mitt i det när jag känner så starkt hur ont det gör. Nu låter det kanske som att jag vill plåga mig, men så är det inte, utan jag tror att man måste vara närvarande i känslan för att kunna bearbeta den och gå vidare. Det är det jag försöker göra nu och jag ska klara det hur jobbigt det än må vara.

Kanske kan te sig konstigt att man sörjer ett djur såhär pass mycket, men jag tror att det är lättare att förstå det jag försöker beskriva om man någongång fått den kontakten med ett djur som jag och Tyra hade. Det är en helt annorlunda sorg än den jag hade till Varga, vet inte varför, men så är det. Det band jag och Tyra hade går inte att beskriva med ord, det måste ses och upplevas tror jag. Jag hade själv inte ens förstått det förrän min sambo började säga det oftare och oftare när Tyra var liten. Han sa flera gånger under den tid vi hade med Tyra att man såg klart och tydligt vilken stark kärlek och band som fanns mellan oss när våra blickar möttes och han sa även att man såg på Tyra hur hon kände när hon tittade på mig. Det jag kände med Tyra var att vi förstod varandra, vi kunde utan att titta på varann veta hur den andra tänkte eller tänkte göra, ibland kändes det som att hon kunde läsa mina tankar.

På måndag är det 12 veckor sen vi tog farväl, många i min omgivning säger att det känns mycket längre sen hon försvann och jag kan hålla med dom, varje dag är som en evighet utan henne.

Tyra jag hoppas och önskar att du har det bra där du är! Mitt hjärta gör ont varje sekund som går utan dig vid min sida. Du är speciell och kommer alltid vara, du hade allt jag kunnat önska mig hos en hund och ilskan över att vi inte fick fler år tillsammans tär på mig! Jag älskar dig av hela mitt levande väsen och kommer alltid att göra!