Ännu en dag som jag vaknar upp, inser att jag vaknat och sen entrar den där känslan mig, av hopplöshet och saknad. Jag tittar på fotografiet på Tyra och mig och det hugger till i mitt hjärta och jag önskar någonstans att jag bara kunde sova vidare, slippa vakna och inse den enorma ensamheten som är.

Vaknade för en stund sedan och tänker: Jaha idag är det torsdag och det ska jobbas kvar i nio ikväll, men tills dess då?

Många säger att jag måste göra saker, men om man inte orkar? Eller har lust och vilja till det?

Det är ju inte "bara" Tyra jag saknar utan livet med hund. Finns inget bättre enligt mig att ha en pälskompis som man kan utvecklas tillsammans med och sätta upp mål att sträva mot.

Det lugn jag får i min kropp är så värdefullt när jag har djur omkring mig och det finns inte där nu.

Innan jag skaffade Varga ( hunden innan Tyra ) så var jag en människa som flängde runt i tid och otid och hjälpte folk, fikade hos folk, shoppade med folk, ja umgicks med goda vänner. Det var bara roliga saker, men därimellan skulle jag jobba och tiden för mig själv försvann någonstans, den räckte inte till.

Så kommer Varga in i mitt liv, jag har inget val, jag måste dra i handbromsen och då infinner sig lugnet i mitt liv, vilket resulterar i att efter ca 2 månader säger det pang och jag har en sjuk spänningshuvudvärk som slår över i svåra migränanfall pga att all stress hade nu tid att te sig i någon form av uttryck. Det är ju så, att man oftast inte känner av något när man är mitt i skiten, men när man börjar varva ner så smäller det.

Hade det inte varit för Varga hade jag nog aldrig klarat av alla vändor som var, ett tag sa läkarna rakt ut att jag har nog cancer men dom ska fortsätta undersöka och se om dom kan hitta några fler symptom som liknar det först.   

Hur som helst så det jag vill säga är att ett djur kan verkligen hjälpa människan på många sätt och en hund hjälper mig som den skulle hjälpa en blind över gatan. Hunden hjälper mig att hålla min stress i schack och få möjligheten att leva utan så många huvudvärksfyllda dagar det bara går.

Tiden efter att Tyra och jag tog farväl har ju inte varit annat än huvudvärk, men det är förklarligt, jag klarar inte känslomässig stress på det här viset och det har jag ju haft ett bra tag i och med att jag gått och varit orolig över att behöva fatta beslut jag inte vill och skräcken att behöva ta farväl har varit otäck.

När jag tänker tillbaka på min reaktion när veterinären säger den där söndagen på Strömsholm vad Tyras levervärde låg på, minns jag att jag nästan höll på att kvävas av känslan som infann sig. Jag sa bara NEJ, NEJ, NEJ och brast ut i gråt och sa NEJ igen högt och hysteriskt. Jag sa i panik att vi måste rädda henne, jag kan inte svika henne nu, jag får inte svika henne nu, kosta vad det kosta vill. Dom gränserna hade vi passerat för länge sen...och vad fan va pengar i detta läget nu?

Hon skrivs in och jag minns att det kändes fel i hela mig att ge honom henne för att gå iväg, jag ville inte släppa taget. Så när jag kommer hem börjar min logiska del av hjärnan inse att jag har inget val, måste låta Tyra gå nu så då får jag det enormt fina stödet från Tyras uppfödare Maria och åker och hämtar Tyra tio på kvällen.

Jag får något konstigt lugn över mig när hon är vid min sida, nu visste jag att hon var trygg, trots sin enorma smärta hon hade, så va hon trygg hos mig. Och jag var trygg som fick vara hos henne...

Hur ska man orka ta sig vidare? Hur ska man hitta en rutin på ett liv utan hund när man känner i hela sig att liv utan hund är egentligen inget liv? Jag bokstavligen lever ju för att få träna hund och få dela mitt liv med hund, och hur ska jag kunna hitta sättet och känslan av acceptans att nä nu ska jag bli lycklig och tycka livet är lajbans utan hund?

Undrar hur många hockeyspelare som brinner för hockey skulle klara av att leva ett liv och hitta en rutin på att leva lyckligt om dom blev tilldelade fotbollsskor istället för skridskor?

Folk brukar inte förstå, vet inte om dom vill förstå eller om dom inte kan förstå, men dom förstår inte iallafall när jag försöker förklara hur det känns. Många säger ja, men nu skaffar du ingen ny hund på flera år. Som om det vore så enkelt att bara tänka jaha, nu sätter jag min stora passion här i livet åt sidan och känner inte hur starkt suget är att träna hund utan nu lever jag bara som en grå massa och alla dagar är sig lika?

Ibland önskar man att folk kunde förstå det lika lätt som att en hockeyspelare kan ju inte spela hockey med fotbollsskor, men många förstår inte att hund för mig är inte "bara" ha hund, utan det är något större.

Det är ju som att man skulle ge en blivande tennis spelare ett pingpong racket i handen och säga, men du, det kommer bli jätte bra det här, ta den tid du behöver ska du se att du vänjer dig?!!!! Knappast, personen behöver ju ett tennis racket för att utvecklas och för att faktiskt kunna leva ut sin dröm.

Nä, nu är det torsdag och jag har skrivit bort 20 minuter av den här dagen, ska masa mig in i duschen och längta tills imorgon, då ska jag få träffa Rhino igen. Tänk va snäll Maria är som tålmodigt låter mig hälsa på och kramas med Lupa, Tjabban och Rhino, det är guld värt!!!!