Idag träffade jag Meril, var så himla roligt att träffa henne igen och hon är väl en bland dom snällaste och tålmodigaste människorna som finns!

Idag förstod jag det som hon försökt säga till mig redan då jag hade Varga och det är en sisådär 4 år sedan     

Det är en sak att höra och läsa saker och jag förstår ju vad jag hör och läser, men sen att sätta det i praktiken är inte det lättaste, inte för mig iallafall.

Hon sa så många bra saker och det som känns så himla bra är ju att hon vet ju hur jag funkar vid det här laget och hon är så rak och ärlig och man vet att om hon säger att något är bra, då är det bra och man kan lita på det.

Jag måste verkligen sätta mig ner och fundera igenom vissa saker och sluta bry mig om vad andra ska tycka och tänka om min träning och hur jag vill träna hund, det är min buisness helt enkelt.

Jag har vissa styrkor i min träning som jag bara måste se till att väva in i alla träning och inte i bara vissa situationer.

Jag är så glad att Meril tar sig tiden att träffa mig så jag får utvecklas som hundtränare.

Idag såg jag sidor hos Rhino som jag inte sett på hela den här tiden som han varit hos oss, men jag vet hur jag ska handskas med dom och jag ska inte hålla på och dravla bort det här, för än så länge är hans startsträcka inte så lång.

Det värmde i hela mig att Meril tyckte Rhino var en trevlig kille och hon gillade att han sökte sån fin kontakt och dessutom var duktig på att lyssna ( när han ville ) *skratt*

Jag längtar tills vi ska ses nästa gång, det är så lärorikt och givande att träffa Meril, hon är en klippa!!!

Ni som är nyfikna på Meril kan besöka hennes blogg =)

Sök på: merilshundar.bloggplatsen.se

Rhino sover som en stock efter dagens träning, och det gör han rätt i, för jag behöver vila mitt huvud lite, för det är jobbigt att vara ärlig mot sig själv *skratt*

Att leva med en sjuk hund sätter djupare spår än vad man kan tro. När jag pratade med Kerstin Bergvall om det så förklarade hon lite hur det funkar, men insåg inte då vilka spår som faktiskt blir lämnade kvar efter att hunden somnat in.

Idag när jag tänker tillbaka på det 1.5 år som vi kämpade konstant så förstår jag inte hur jag orkade ärligt talat och förstår inte att Tyra orkade. Men det förklarar ju varför jag är som jag är i dagsläget och känner som jag gör.

När jag åtar mig något så är det till 110% vilket jag även gav till Tyra när hon mådde dåligt, jag var hela tiden tvungen att ligga steget före och till slut var inte situationen hållbar längre pga allt svammel från veterinärer så jag började läsa på om läget och tack vare det lyckades Tyra må så "bra" som hon kunde den korta tid hon fick här på jorden.

Det gör ont i mig när jag tänker på Tyra, tänker på henne dagligen och jag känner sån saknad. Det är ganska otäckt egentligen hur ont det kan göra i ens inre och hur stor saknad man kan känna efter ett djur som lämnat en och vandrat vidare.

Även fast finaste Rhino är här och förgyller min tillvaro bär jag hela tiden som en tung sten över mitt bröst över saknad och sorg efter Tyra. Hon var en på miljonen och jag har aldrig haft sån djup kontakt med något annat djur någonsin.

Efter att jag bestämt mig för att inte skaffa någon ny hund på hela 2011 så har ett lugn tagit över min kropp, klart jag kan känna lite vemod över att jag inte kommer ha någon fyrbent vän vid min sida att spendera timmar i skog och mark med, men jag behöver den här tiden att återhämta mig och dessutom komma i form själv.

Många därute kanske tror att om en hund blir sjuk är det bara att vänta, man behöver inte springa till veterinären på en gång och i vissa fall behöver man verkligen inte det, men i Tyras fall handlade det om att väntade jag för länge så blev hennes sjukdomsförlopp mycket sämre och hon fick längre sträcka på sig att försöka hitta tillbaka till någon form av balans. Så i hennes fall kunde jag inte vänta och i och med det var jag tvungen att hela tiden observera, kontrollera och inspektera.

Varje dag kollade jag igenom henne, hela hennes kropp, flera gånger om dagen, jag studerade hennes rörelsemönster och skrev ner och dokumenterade hur hon var och hur hon åt och hur hon reagerade på saker. Kanske kan tyckas överdrivet, men det var min räddning många gånger när jag sen satt där hos veterinären som kom med frågor och tack vare att jag skrivit och antecknat kunde jag hitta saker som jag tidigare inte skulle tänkt på.

Jag önskar så att jag kunde ha räddat Tyra, att vi hade fått en härlig vår tillsammans och massor med kommande år, men verkligheten ser annorlunda ut och jag måste försöka ta mig förbi sorgen och saknaden, men det kommer ta tid, hon var/är mitt allt!

Tyra, trots att livet går vidare och dagarna rullar på så finns det inga ord i världen som kan beskriva hur mycket det gör ont i mig att behöva vandra vidare ensam på jorden utan dig vid min sida!

Jag älskar dig mest av allt och önskar att vi ses igen!