Jag kommer att dela med mig om vad som egentligen hänt de senaste dygnet i Tyras liv, när jag orkar. Jag förstår om det finns frågetecken, och dom kommer att suddas ut när jag känner mig redo.

Här är ett filmklipp på Tyra från igår några timmar innan vi sa adjö. Det man ser på hennes rygg är ett morfinplåster mot smärtan. Finns säkert dom som anser det elakt att ha henne lös på det här viset och låta henne sträcka ut, men det struntar jag i. Tyra var lycklig igår trots sin smärta och jag ville ge henne det innan hon skulle vandra vidare. Hon kanske ser smärtfri ut, men så är absolut inte fallet, filmen är ifrån början då vi precis kommit ut till skogen, allt efter tiden gick orkade hon inte lika mkt mer. Jag har några till filmklipp där man ser att hon inte orkar på samma sätt, men dom vill jag inte lägga upp. Vill att ni ska minnas Tyra som hon var!

Det sägs att tiden ska läka alla sår, men detta sår kommer ingen tid i världen kunna läka. Möjligtvis kommer inte smärtan kännas lika mycket för just nu har den tagit över min kropp och jag känner mig nästan förlamad.

Jag orkar inte prata med någon, orkar inte träffa någon, orkar ingenting, jag äter inget, sover oroligt det lilla jag sover.

Hur ska man orka? Livet känns inte lika meningsfullt utan min älskade Tyra vid min sida. Det var ju hon och jag, och nu är det bara jag, ett tomt skal kvar.

Jag ville inte släppa taget igår, ville ha henne kvar, fortsätta behandla, men jag älskar henne för mycket för att kunna utsätta henne för mer smärta och behandlingar och nålstick. Det har gått så långt att det är svårt att hitta blodkärl som kan lämna blod för Tyras del, för hon har blivit stungen så många gånger att hon fått ärr på blodådrorna och på så vis blir det svårt att kunna få blod.....

Frågor som snurrar i mitt huvud är hur fan det kan det finnas någon mening med en sådan här sak? Man brukar ju säga att det alltid finns en mening med allt, men den som anser att det finns en vettig mening med det här måste ju vara det stördaste som går i ett par skor...

Tyra fick inte ens fylla 2 år och hela sitt liv har hon kämpat, varje dag har hon kämpat men på samma gång försökt vara den glada spralliga tjej hon är, alltid visat att hon tyckt om alla hon mött....

Saknaden tär på mig, den äter upp mig, hur ska man orka???

Man gör det, förr eller senare är man uppe på benen igen, det vet jag, men den här gången tar det lång tid.

Tyra har bara varit borta i ett dygn, men för mig känns varje minut som en evighet, paniken sliter mig itu. Jag kan inte andas emellanåt när tankarna förs dit där jag inte orkar vara. Att hon ALDRIG någonsin kommer stjäla mina sockor mer, eller springa glatt mot mig för att tackla mig för att sen när jag sätter mig på huk komma till mig och pussa mig i hela ansiktet. Jag kommer aldrig mer få känna hennes värme intill mig, aldrig få möta hennes otroligt vackra ögon.

Tyra hoppas du har det bra där du är, du är värd det bästa och jag önskar jag kunde räddat dig, kunde sett till att all din smärta försvann, men jag kunde inte det hur gärna jag än ville så kunde jag inte. Om jag ändå bara kunnat......

Så mycket smärta, så mycket sorg, men jag är oerhört tacksam över den tid vi fick tillsammans och du har gjort mig till en bättre människa än vad jag någonsin kunnat bli om jag inte träffat dig.

Vi möts i efterlivet Tyra, jag hoppas du väntar på mig och möter upp mig, för jag klarar inte en oändlighet utan dig!!!

Tyra, hur ska jag orka fortsätta utan dig?