Alla kort är tagna från Ronnie, jag visste inte att han tog så mycket kort på oss, men är tacksam att han gjorde det! Korten ligger huller om buller men orkade inte sortera dom i ordning...

  Här har Tyra precis hoppat upp på stenen och fångat min mössa, jag får panik inombords, för hon har inte hoppat på stenar sen långt tillbaka och man ser hur hon tvekar inför hur hon ska ta sig ner och jag försöker hinna fram för att hjälpa henne ner...           Jag hinner inte fram innan hon hoppar ner av sig själv...   Som den nöjdaste av alla nöjda vill hon vara säker på att jag ser vad hon har i munnen =)   Jag säger men hallå Tyra, det är ju min mössa och då sätter hon fart förbi mig, och är så glad över att ha snott min mössa =)   Mattes finaste lilla tjyv!                           Åh vad jag saknar dig Tyra!     Tyra pussar bort mattes tårar <3     Tyra får godis, hon är helt lyrisk över att få godis =)       Tyra sitter still en stund hos mig, tror hon vilar sig pga smärtan, och jag passar på att ta på henne så mycket jag kan, precis som att jag vill försäkra mig på något vis att jag inte ska glömma hur hennes päls känns mot min hand.     Jag älskar dig så mycket!     Man ser på Tyras ögon att hon är trött och inte riktigt sig själv...kortet är taget i slutet av vår skogsfärd..  

På söndagen när jag kom hem efter att ha jobbat vaken natt möter Tyra mig i dörren, synen jag möts av skrämmer mig för hennes utslag är värre än någonsin. Tyra plockar upp en leksak som hon alltid gör och jag berömmer henne som jag alltid gör och hon blir ännu lyckligare när hon får höra hur duktig hon är som bär    Vi gosar en stund och sen går vi ut för rastningsrunda. Tycker att Tyra rör sig lite konstigt, men tänker att hon är nyvaken och lite stel.

In och in i duschen direkt, men när jag masserar henne och rör vid hennes rygg så sjunker hon ner och tittar på mig med sina bruna fina ögon och ser ut som en säl i ansiktet och smackar och jag förstår att något är fel, men tänker att det kanske är utslagen som gör ont. Tyra få sen frukost och sen lägger vi oss i sängen.

Jag kan inte sova, fast jag varit vaken hela natten på jobbet, för jag känner att något är fel. Efter några timmar tar sig Tyra ner från sängen och börjar kräkas, när hon försöker ulka så viker sig bakbenen och hon ramlar ihop, Tyra skakar i hela kroppen och jag grips av panik. Jag försöker lugna henne och lyfter upp henne i sängen igen efter att hon slutat kräkas och försöker klappa och lugna henne, men hon börjar då skaka så pass mycket att det nästan ser ut som att hon krampar, men det gör hon inte, hon bara skakar jätte mycket och hon tittar på mig med smärta i blicken och som att hon vädjade till mig att snälla hjälp mig!

Tyra tar sig ner från sängen igen och kräks mer, den här gången kan hon inte stå alls, benen viker sig och till slut sätter hon sig i hallen i ett hörn för att känna stöd och bara hänger med huvudet. Jag trodde hon skulle lämna mig där i hallen och somna in, det var fruktansvärt.

Jag ringer Strömsholm, talar om läget gråtandes och säkert chockat. Hon lovar att vi ska få komma in på en gång för jag påtalar även att Tyra inte ska behöva sitta i något väntrum, vilket vi inte ska behöva heller för det finns så många lediga rum säger hon i telefonen.

Jag springer och hämtar bilen, kör fram den och bär sen ner Tyra till bilen och så åker vi.

Väl framme klarar Tyra att gå lite grann, men går med huvudet nere och skakar i kroppen. Jag får vänta i 10 minuter innan vi får prata med receptionist och Tyra bara skakar i hela kroppen. Hon säger att vi strax ska få komma in på ett rum och blir sittandes i ett VÄNTRUM. Vi får sitta där i 30 minuter innan det är vår tur, jävla Strömsholm!

Veterinären undersöker Tyra och tar information från mig, men jag känner att hon inte förstår vad jag säger, men orkar inte tjata om sakerna mer än 3 gånger. Hon tar tempen och säger glatt att Tyra har bara 38.5, men jag hade precis talat om för henne att Tyras normaltemp är 37.6 eftersom jag varit noga med att ta tempen på henne när hon mått bra för att säkert veta. Det här går inte in i veterinärens huvud och till slut säger jag att kolla i journalerna ni har skrivit här själva, där står det till och med det jag precis försöker tala om att detta är ingen bra temp för Tyra, hon har FEBER!!!

Men det går inte in...Hon undersöker Tyra och märker tydlig smärta i ryggen och efter att dom tagit blodprov så får Tyra smärtstillande i nacken, Metadon. Man tar urinprov också.

Sen blir väntan enorm, vi sitter i flera timmar men Tyra lyckas somna efter att sprutan börjar ge effekt och slutar skaka. Jag behöver till slut gå på toaletten så då sätter sig Ronnie med henne och jag reser mig upp, men då sätter sig Tyra upp och tittar på mig med panik i ögonen. Jag försöker tala lugnt med henne, men hon lägger sig inte ner. Jag går iväg och när jag kommer tillbaka sitter Tyra fortfarande upp och Ronnie berättar att hon inte slutat stirra på dörrren sen jag gick och vägrat lägga sig ner. När jag kommer in så sätter jag mig med Tyra igen och hon lägger sig direkt och somnar tungt.

Sen är det dags att höra provsvaren. Veterinären börjar med dom bra sakerna och jag säger då rakt ut att jag vill veta vad som är fel. Då säger hon att Tyras smärta i ryggen är inte prio ett nu och då förstår jag att det är illa.

En hunds levervärde ska ligga som MAX på 1.7 Tyras värde låg på 27.2

Hon kunde inte säga om Tyras lever skulle klara sig men ville göra ett ultraljud dagen efter och jag får panik och lägger in Tyra med smärtstillande och antibiotika via dropp.

Vi åker hem, jag funderar och funderar och det känns inte rätt. Jag ringer Strömsholm och talar om att jag vill hämta hem henne då är klockan 21 på kvällen. Veterinären jag får prata med där var mkt rar och förstod och tyckte jag gjorde helt rätt. Tyra fick en metadonspruta strax innan jag hämtade henne och så rakade dom henne och satte morfinplåster. Plåstret skulle hjälpt henne i 3 dagar mot smärtan och det kändes bra ifall Katinka inte haft tid att ta emot oss på måndagen.

Tyra blev eld och lågor när vi möttes igen och jag kände hur rätt det var att hämta henne. Man såg att hon var drogad, men jag visste att hon inte hade lika ont och det var huvudsaken. Men jag såg tydligt att Tyra hade ont trots smärtstillande.

Jag åkte hem och efter en stund ringde Ronnie och sa att han var på väg hem igen. Han skulle jobbat i Sthlm så han hade åkt tillbaka dit men när jag ringt och vi pratat om att hämta hem henne så ville han också komma hem.

Vi grät och låg alla 3 i sängen och höll om varann. Tyra sov tungt mellan oss men grymtade till emellanåt och blängde på oss för hon ville ha lugn och ro och kändes som att hon tyckte vi skulle sluta tramsa nu och bara sova *ler*

Tyra kunde vara sån, att när hon tyckte det var sovdags så ville hon att vi alla 3 skulle ligga i sängen och vara tysta, var vi inte det så kunde hon blänga på oss och fnysa   

Vi sov från och till, jag kände mig som en zombi och såg ut som en zombi i ansiktet när vi vaknade på morgonen.

På kvällen innan hade jag mailat Västerås Djurklinik och berättat läget och att vi önskade att få komma på måndagen på eftermiddagen om Katinka hade möjlighet, annars på tisdagen osv.

Jag ringde på måndagmorgon och den underbara Jenny svarar och med gråten i halsen undrar jag om dom fått mitt mail, vilket dom fått och att dom mailat tillbaka direkt och att Katinka även läst mailet och hämtat journalkopiorna från Strömsholm för att se hur läget var. Jenny berättar att Katinka tar emot oss kl. 15 fast hon slutar då, men att det är självklart att dom ordnar det här.

Då brister det för mig och jag börjar gråta, dom är ju så otroligt snälla på Västerås Djurklinik och tillmötesgående och alltid så omtänksamma. Vi kommer överens om att vi skulle vara där kl. 15.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 9 år och jag har ALDRIG sett honom såhär ledsen, han grät och grät och grät. Jag grät ju också men inte lika mycket, vet inte varför men hade nog sån panik att det slog över på något vis.

Det som var jobbigt var ju att på morgonen verkade Tyra piggare, hon var inte lika drogad men ändå smärtstillande så hon viftade på svansen och jag fick för mig att utslagen gått tillbaka. Men efter en stund insåg jag att så inte alls var fallet utan att utslagen visst fanns där.

Tyra fick mat och sen nöjet att stjäla våra strumpor hur mycket hon ville. Så härligt att få skratta med henne när jag gick in på toaletten, hängde upp en socka för att sen lämna toalettdörren lite öppen och sen gick jag ut och låtsades göra något. Som den sanna tjyv hon är smög hon in på toaletten och tog sockan ljudlöst och smög sen ut och fram till mig och stampade med framtassarna i golvet för at jag skulle se och sen när jag sa, men hallå där, då blev hon överlycklig och skuttade runt och viftade på svansen. Åh, älskade Tyra!

Vi gjorde oss iordning och jag och Tyra gick till bilen och Ronnie handlade burkmat, hennes favorit och hundgodis. Godis har hon inte fått på evigheter så tror ni hon var glad när hon fick börja smaska godis =).

Måste bara berätta innan vi gick till bilen åt jag lite youggi och Tyra fick smaka. När hon slickar på skeden går hennes ögon i kors och jag brister ut i skratt för hon är ju så söt! Hon tyckte det var så gott så ögonen gick i kors på henne.

Vi åkte sen ut till skogen där vi var och busade och tränade lite. Vi grät och skrattade om vartannat, men vi var noga med att inte gråta och vara jätte ledsna när så det skulle påverka Tyra.

Till en början sprang Tyra på ett sånt härligt sätt, men ganska snart stannade den orken av och hon tog det lugnare, men ändå busig och påhittig.

Jag hade tagit av mig min mössa och lagt den uppe på en sten, kommer kort på det senare. Eftersom Tyra inte kunnat hoppa på stenar på länge så tänkte jag att den kommer hon inte ens se eller vilja ta.

Men när vi rör oss mot stenen så tror ni inte hon tar sats och hoppar upp på den och tar mössan i sin mun. Jag får panik inom mig och vill inte att hon ska hoppa ner. Hon vill inte själv hoppa ner, det syns tydligt hur hon tvekar, förmodligen pga smärtan, för annars flyger hon ju högt och lågt överallt. Jag försöker hinna fram för att hjälpa henne ner, men då hoppar hon själv, och när hon landar ser man att det gör ont, men sen tittar hon på mig med mössan i sin mun och viftar på svansen och smiter iväg med min mössa.

Anledningen till att vi valde att vänta till eftermiddagen var för att Tyra just skulle få en härlig dag i solen och få njuta och busa hur mycket hon ville och sen äta en skrovmåltid av burkmaten, även här gick hennes ögon i kors, mattes älskling!

Hon fick även ha sin älskade kampleksak som hon aldrig fått ha själv, den fick hon nu och hon sprang många varv med den må ni tro, vilken seger att äntligen kunnat stjäla den bästa av dom bästa leksakerna från matte =)

Tyra visar tydligt att hon inte orkar mer och ställer sig vid bilen till slut och Ronnie lyfter in henne och bäddar iordning så hon kan ligga mjukt. Dom är i bilen medans jag går ut på den stora öppna ytan där vi varit och bara skriker, jag skriker och skriker och känns som att mitt hjärta ska brista. Tårarna rinner och jag vill bara skrika, fy fan vad livet är orättvist och grymt!

Sen sätter jag mig i baksätet med Tyra och hon somnar snabbt i min famn och Ronnie kör. Vi pratar inte med varandra, vi bara gråter tyst och närmar oss Västerås. Vi kommer tidigare och jag går in och pratar med tjejerna och Jenny hämtar Katinka som kommer ut direkt och kramar om mig. Jag nämner något om bakterievaccinet som Kerstin beställt, men Katinka sa direkt att jag inte skulle tänka på det utan det går hon och ringer om på en gång. 

Vi får komma in på ett rum, det var viktigt för mig att det fanns en möjlighet att öppna ett fönster eller dörr ut, vilket det fanns. Vi kommer in där och Tyra är alldeles lugn, som att hon kände på sig. Vi bäddade åt henne med egen filt men dom hade även lagt ut en stor mjuk filt åt henne. Sköterskan kommer in och berättar hur det ska gå till, för Ronnie har aldig varit med om det. Hon är mycket rar och lugn. Katinka kommer in och så pratar vi om läget och hon säger att det är helt rätt beslut för nu ska inte Tyra behöva kämpa mer, och hon höll med om att försöka rädda Tyras lever nu om det ens skulle gått, ja det är inte rätt beslut att ta med tanke på att hon behöver sin lever resten av livet och hur ska den orka med all medicinering som Tyra behöver resten av livet.

Kändes så skönt med Katinkas stöd! Kanylen sätts och Tyra ligger bara ner, känns som att hon på något vis försöker visa att äntligen ska hon få sluta lida. Vi kramar om henne och pussar på henne och Ronnie gråter så det gör ont i mitt hjärta men jag är bara tyst och nollställd, jag håller Tyra i famnen och så får hon sprutorna och hon somnar in fort och så är hon borta, borta för evigt.

Katinka kramar om mig och så går dom ut och vi får en stund ensamna med Tyra. Jag ber Ronnie öppna dörren lite så Tyras själ kan släppas ut och hemma hade jag öppnat balkongdörren lite på glänt så hon kunde hitta hem om hon ville.

Ronnie går ut och jag sitter kvar hos Tyra och klappar om henne och bäddar sen in henne ordentligt och så ger jag henne sin favorit kampleksak, den fick hon med sig.

Vet att det är en människopryl det här, men jag ville så gärna att hon skulle ha den och så fick det bli.

Vi lämnar henne kvar där och går sen ut och jag känner otrolig sorg och vi bara gråter. Sen åker vi därifrån.

Jag åkte med Ronnie upp till Sthlm direkt, för orkade inte vara hemma, så var där till på tisdag, då jag åkte hem på eftermiddagen.

Känslan att komma hem var konstig och jobbig. När jag gick från bilen och hem så fick jag svårt att andas, och när jag kom gåendes i trappen så för en kort sekund hann min hjärna tänka att nu möter hon mig glatt i dörren, men insåg sen att så är det inte.

Jag öppnar dörren och möts av en kall, tyst, och mörk lägenhet. Alla Tyras saker är kvar och det är dom även idag fortfarande, för jag vill inte röra dom än, orkar inte.

Jag saknar henne så mycket, men hur sjukt det här än låter nu, så på något vis känner jag ett konstigt lugn inom mig, och när jag är på väg att börja må riktigt dåligt över tankar som tar över, är det som att lugnet blir starkare och det känns som att Tyra är hos mig, för jag blir alldeles varm över bröstet där hon alltid brukade ligga och titta på mig och det känns verkligen som att hon är vid min sida. Återigen säkert en människopryl men jag mår bra av att tro att det kan vara så att hon faktiskt hjälper mig i mitt lidande nu så som jag försökt hjälpa henne med mitt lugn och styrka när hon mått dåligt.

Bloggen kommer att finnas kvar, finns fortfarande saker att berätta om Tyra som jag inte gjort än, men det kommer.

Lägger upp kort från när vi sitter på strömsholm och väntar på provsvar och på hur hennes utslag har skenat iväg den dagen.

Kommer komma fler kort, men vid ett annat tillfälle och då är det från när vi busar i skogen tillsammans innan vi tar farväl.