Vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga längre för att människor ska förstå. Det sägs att dom som jobbar med djur ska ha hjärtat på rätta stället och jobba aktivt för djurets välmående. Det är något man kan tro att Strömsholm ska eftersträva, men om ni frågar mig har dom stannat på 1800-talets mitt känns det som.

Så många vändor, så många gånger jag fått traggla om läget för nya veterinärer, receptionister, vårdare, you name it. Vad händer? Man åker dit, dom tar prover, ultraljud, prover igen, ultraljud igen, och så håller det på. Jag har verkligen fått nog nu.

Tyra slutade med sin antibiotika i tisdags, i fredags var jag i kontakt med västerås djurklinik igen och förklarar läget. Receptionisten där pratar med Tyras hudveterinär där som säger att en kastrering måste genomföras och skriver in det i journalen och så ska jag ringa Strömsholm. Ringer dit, receptionisten säger direkt att om hon inte är döende så är det ingen ide att vi kommer in för då får jag nog räkna med nya prover, ultraljud och ny antibiotika igen, för någon kastrering hade dom inte tid med. Jag försökte förklara läget för henne att Tyra hållt på under hela sommaren osv, men utan resultat eller framgång, till slut säger hon att hon ska försöka få tag på Bodil som har hand om Tyra på Strömsholm och återkomma, vilket hon inte gjorde.

Helgen har nu passerat och Tyra har redan i lördags börjat få nya utslag runt vulvan och det blir bara fler. Idag ringer jag Västerås Djurklinik igen och pratar om läget, dom sätter upp en teletid med Katinka som ringer mig under eftermiddagen. Hon är förvånad över att Tyra inte är kastrerad, för hon hade förväntat sig att Tyra blev det i fredags redan med tanke på läget. Jag förklarar för henne att jag fått tid för kastrering på torsdag, men får jag det inte medicinskt blir det ingen för jag har inte råd och med tanke på allt som bekostats under sommaren på Strömsholm så borde det inte bli annat än medicinskt. Katinka har även skrivit in i journalen att det inte finns något annat allternativ för Tyra, men imorgon ska veterinären som har hand om Tyra fatta det beslutet.

Katinka är verkligen underbar, hon förklarade att hade dom haft tid på Västerås kliniken hade dom kastrerat henne där som imorgon, men dom har inte samma resurser att kastrera akut. Eftersom Tyra inte kan kastreras om hon har en massa utslag så var Katinka tvungen att sätta in ny antibiotika till Tyra idag, för att hon ska kunna kastreras på torsdag.

Allt känns så jäkla sjukt, jag är så less på det här nu och det är nog bara förnamnet på vad Tyra är. Tyra viftar på svansen och ser glad ut, men det är ju omöjligt att någon som mått dåligt under såhär lång tid, kan må bra. Så många tankar i mitt huvud, så många frågor utan svar, så mycket ångest över situationen. Jag vill skrika och gråta på samma gång, men vad tjänar det till? Tyra blir inte frisk för det, och Strömsholm kommer inte ändra på sig.

Idag när jag ringde Strömsholm för att få kastreringstiden så förklarade jag lite lätt frustrerat läget, att det kommer inte på tal om några jäkla ultraljud eller prover eller odlingar, nu får dom banne mig ta sitt ansvar och kastrera, allt har gjorts som går att göra för Tyras del och enda lösningen när det kommer till inflammationen är kastrering, eftersom antibiotikan inte hjälpte. Hon skulle lägga en lapp till Bodil som är i tjänst imorgon och så ska hon fatta beslutet och sen kontakta försäkringsbolaget för att få det bekräftat och godkänt. Jag ska ringa för säkerhetsskull imorgon eftermiddag och se hur läget ser ut bad receptionisten mig, för som hon sa: "Det är så lätt att vi glömmer"       

Man kan tycka en hel del om situationen om Tyra, men jag vet att jag hela tiden kämpar för att hon ska bli frisk. Jag har inte kunnat göra mer eller annorlunda mot vad jag gjort. Jag är inte veterinär, jag har inte dom kunskaperna, så jag måste förlita mig på det dom säger och bedömer. Tyra har varit med om alldeles för många resor under sommaren, med blodprover och undersökningar och ultraljud, men vad ska man göra när man står där med sitt hjärtas allt och förtvivlat vill att hon ska få börja må bra? Allt genomförs i min tro om att komma fram till lösningen, men i dagsläget inser jag att jag borde satt stopp och ifrågasatt mer, men det är inte så lätt, för hur ska man kunna ifrågasätta något man inte har en aning om.

Just nu är det tungt, men imorgon är säkert en bättre dag, ny dag, nya tag och jag hoppas av hela mitt hjärta och själ att veterinären på Strömsholm fattar rätt beslut och kontaktar försäkringsbolaget för annars vet jag inte vad jag gör!

Den förtvivlan jag känner just nu är fruktansvärd, när ska detta få ett slut? Kan inte allt bara få vara bra? Kan inte min Tyra bara få bli frisk?

Ska försöka sova nu, som sagt, ny dag imorgon och jag hoppas att det där jävla ljuset i tunneln kan ta och visa sig på riktigt någon gång och sluta vara synvillor. Godnatt!