Hudveterinären ringde idag, vi pratade först om Tyras läge kring kastreringen, men sen gick vi över till hudsituationen och där någonstans känns det som att allt rann av mig och telefonen blev bara tyngre och tyngre, kändes som att den vägde flera ton.

Jag har tänkt länge på att det inte är bra att Tyra inte klarar sig utan antibiotika, hon har ätit det sen i juni och så fort hon gjort uppehåll så har hon blivit dålig igen. Jag tog upp det med veterinären som då säger att hon också tänkt på det ett tag och att det inte är ett gott tecken. Att det inte var bra hade jag ju förstått för länge sen, men att det inte fanns något att göra åt läget fanns inte i min värld.

Saken är den att förhoppningsvis har kastreringen gjort underverk nu i och med att alla hormoner kommer försvinna och har Tyra tur och gudarna med sig så hängde allt på att livmoder och hormoner gjorde henne dålig. Om det är kastreringen som är lösnignen kommer hon ju bli helt bra. Hör ni det stora MEN:et?

Om Tyra får tillbaka sina utslag när antibiotikan sätts ut är hennes chanser lika med noll. Då är det förmodligen så att hennes egen bakterieflora angriper henne och på så vis blir hon hela tiden dålig. Hon kan inte leva ett helt liv på antibiotika, så om det är så, så måste Tyra få somna in och gå vidare till hundhimlen. Jag vill inte, jag kan inte släppa taget, hon är ju min Tyra.

Vi pratade kring att sätta Tyra på färskfoder, men återigen, får hon utslag så är det förmodligen inte något färskfodret kan göra. Vi sätter vår tilltro nu till att det var hormonerna som spökade och att när Tyra avslutar sin antibiotika kommer inga utslag.

Just nu har jag brutit ihop, men ska samla ihop mig igen, inget blir ju bättre av att man deppar ihop, men det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över, de tråkiga nyheterna hon kom med. Hon skulle kolla upp möjligheten till en eventuell medicin i Tyskland, men det känns som att man försöker fånga små halmstrån.

Förstår om detta kan verka hel snurrigt, för det är precis vad det är just nu, allt bara snurrar i mitt huvud och det känns som att hjärnan kokar. Jag ska börja forska i det här när krafterna kommit tillbaka och känner jag mig själv rätt så är allt på plats igen ikväll. Jag måste för Tyras skull.

På måndag ska vi träffa veterinären igen och ta bort Tyras stygn, vi ska prata mer om läget då kring Tyras situation. Ett tag tänkte jag så egoistiskt att Tyra visst ska äta antibiotika hela livet, men förstår ju givetvis att det inte är en hållbar lösning.

Så just nu önskar jag inget hellre än att allt hängde på kastreringen och att tack vare den är hela den här skit resan över och att det inte kommer några utslag när kefaveten avslutas om några veckor.

Allt från mig denna gången.....

Mitt hjärtas allt!